Jag har följt SVT-serien Klass 9A även denna gång. Strategin är lite annorlunda än förra gången. Här koncentrerar man sig på lärarrollen på ett mer påtagligt sätt.
Det slår mig (om vi förutsätter att den bild som förmedlas är något så när riktig) att problemen i många av dagens skolor verkar vara knapert samarbete. De lärare som denna klass har begåvats med är inget lag. De är individualister.
En gång på 80-talet gjordes i min kommun ett lovvärt "experiment". Vissa lärare fick lämna sin skyddade värld och praktisera på andra arbetsplatser. Även vi på mitt jobb fick för någon månad en ny arbetskamrat. Inte hela dagar, men varje dag. Några timmar. En halvdag. Ja - Det hände nog också att praktikanten fick vara hos oss en hel arbetsdag.
Den lärare som kom till oss var en mogen yrkesmänniska som jobbat i skolan ett antal år. Ingen nyutexaminerad, alltså.
Hon blev helt betagen i hur en arbetsplats utanför skolan fungerade. Hon häpnade, förvånades, och berättade att hennes "värld" inte på något sätt såg ut som vår. Visst - Vi jobbade i helt olika branscher. En resebyrå kan aldrig bli som en skola.
Det hon fascinerades av var hur jobbet gjordes hos oss. Lagvis. Det var samarbete, en kedja av länkar som resulterade i en slutprodukt till kunden. Bara en sådan sak som att vi ibland hade morgonmöten, kanske fördelade uppgifterna mellan varandra, informerade varandra om vad vi pysslade med för tillfället, vilka uppdrag vi hade och så vidare.
Bara en sådan sak som att vi träffades över en fika på rasten, tyckte hon var fantastiskt. Så var det aldrig på hennes skola, sade hon. Och då var det vår tur att häpna.
Jag vet inte hur det gick för henne. Om det blev något resultat av hennes praktikperiod. Förmodligen var flera av hennes kolleger ute på liknande uppdrag utanför skolväggarna. Så man får väl hoppas att något hände.
När jag såg programmet idag, där ett planeringsmöte visades, kom mina farhågor tillbaka. Lärarna var individualister. De satt där visserligen tillsammans, men jag fick intrycket av att de helst inte ville det. Debattlusta noll.
I slutet av kvällens avsnitt fick vi följa ett föräldramöte. Där redovisades projektet och föräldrarna såg lätt förskrämda ut, när sanningen gick upp för dem. Deras telningar ligger illa till. I matematik klarar dessa nior inte ett prov ämnat för klass 7!
- De kommer att få det jobbigt, sa någon av de inkallade specialpedagogerna.
En förälder ställde en högst berättigad fråga. Ungefär såhär:
- Om det först nu händer något. Vad har då hänt de tidigare åtta åren?
Det är en hård dom. Inte bara över skolan. Hur intresserade och närvarande har föräldrarna varit?
De senaste åtta åren.
*****
Andra bloggar om: Skola, Lärare, Klass 9A, SVT, Pedagogik, Samhälle, Kunskap
8 kommentarer:
Jag håller helt med dig. Lärare är individualister och lärarlag verkar inte fungera. De verkar som om de blir rädda för att visa upp sig för andra när de jobbat själva i klassrummet i många år. Det är tråkigt att se.
Mm, fast sen är det ju också så att klasserna blir större och större och lärarna får fler och fler arbetsuppgifter utöver att "bara" undervisa, planera och rätta. Att hinna se varje elev och se till deras behov börjar bli svårare och svårare. Jag röstar för mindre klasser så att lärarna faktiskt har en chans att bemöta varje elev och så att eleverna känner sig sedda. (Sen ska vi inte PRATA om hur tonen i klassrummen har ändrats, bara sen jag var liten (och jag är bara 31) och hur klimatet i skolan överhuvudtaget är bortom all värdighet för allt och alla.)
De skolor jag haft praktik- och i viss mån arbetat på, har visst haft gemensamma fikor, luncher och möten, möten, möten. Allt från samarbete över ämnena, till samarbete över årskurserna. Så att inte samarnbete finns är en sanning med modifikation. Jag har även arbetat med och haft praktik med oerhört engagerade och intresserade lärare, som entusiastiskt diskuterat sina elever och sina arbetssätt. Jag har också mött förtvivlade och nedbrutna lärare som brutit ihop på möten och bara gråtit.
Jag såg förra säsongen av Klass 9A och tyckte det var helt ok, har inte sett denna säsong tyvärr. Av det jag hört (och av de korta bitar jag lyckats zappa in mig på) så verkar det onekligen en smula vinklat (fast det var det förra året också). "Superpedagogerna" kommer in och reder upp situationen, liksom. Om en elev lämnar klassrummet, som var problemet i den lilla bit jag såg, så är det i svårt för en lärare - hur engagerad h*n än är - att springa efter och prata och reda ut, för någon måste ju vara kvar och ta hand om de 32 andra som faktiskt är kvar i klassrummet. Men det kan Superpedagogen göra och vips har hon rett ut situatuinonen. Hade den lärare som hade lektionen haft möjlighet att springa efter den där skolkande eleven och haft ett lugnt och fint samtal denna/denne hade förmodligen samma sak skett. Men verkligheten i klassrummet är en annan, där finns inte den möjligheten. Eller den är i alla fall oerhört svår att finna.
Av det jag minns från förra säsongen så var där en äldre herre som imponerade mkt på mig, en pensionerad lärare som kom in och vikarierade och som fick fantastiskt fin kontakt med eleverna. Han var lugn och fin och liksom... Ja. Nästan magiskt. Han hade självförtroende, något som är grymt viktigt när man ska arbeta som lärare. Och som absolut inte alla har, tyvärr.
Sen tycker jag inte heller att alla lärare är individualister. Alls. Rätt grov generalisering skulle jag vilja säga. Det finns väl skrot och korn även där, som det finns i alla yrkeskårer. Däremot så är det ett väldigt ensamt jobb många gånger och jag vet att många, många skulle vilja arbeta ihop för att sedan kunna stöta och blöta och diskutera hur man hanterat vissa situationer.
Å andra sidan tillhör ju jag dem som hoppade av lärarprogrammet - dels för att jag insåg att jag inte var av rätta virket och dels för att jag tyvärr tyckte att själva programmet i sig var rätt kasst, av många olika anledningar.
I stort tycker jag att det hela är ett politiskt problem. Det dras in på allt och det går givetvis ut över eleverna. Och lärarna.
Sen har jag också mina funderingar på föräldrarnas ansvar etc, men jag ska inte skriva en roman här <img></img>
Jag följer också serien. Instämmer i att det var tänkvärt när föräldern på slutet undrade över de tidigare 8 åren .
En viktig tanke är att tänka varför är jag här på min arbetsplats? För min egen skull så dagen blir gjord eller för en kund / patient / elev? Något i den stilen pratade " mentor Gunilla" i serien om. Kommer inte ihåg exakt vad hon sa men en bra analys ang det hela.
Ang Din reflektion över lagarbete så är vården ett bra exempel. Visst det kanske varierar men på en vårdavdelning så går det inte att arbete individuellt. Då brakar allt.
En god idé att få prova arbeta / praktisera på andra arbetsplatser. Det tror jag skulle vara nyttigt för många. Man blir snabbt "ingrodd" i sin värld.
Turtlan
Elin: Jag kan förstås inte uttala mig om hur det ser ut i varje enskild klass. Men inte tycker jag att klass 9A verkar särskilt stor. Eller skolkar 25% av eleverna? Det kan ju förstås vara en riggad klass, dvs att de som inte ville ställa upp i programmet, har fått övergå till andra klasser. Det vet inte jag.
Givetvis är det heller inte blott och enbart lärarnas fel att det blivit som det blivit. Jag tror att väldigt mycket beror på att ledarna, rektorerna inte har/får de rätta verktygen, eller helt enkelt inte är tillräckligt mycket chefer.
Det behövs lite mer leverantör/entreprenör - kundförhållande mellan skolan och eleverna. Inte ett myndighets - invånarförhållande. Det sades också i programmet att "lärarna är till för eleverna - inte tvärtom". Det skulle överhuvudtaget inte ha behövt sägas. Det borde vara 137% klart. Minst!
Tyvärr tror jag inte att det är så.
Turtlan: Se min kommentar till Elin. Det är en mycket berättigad fråga som varje lärare bör ställa sig: För vem är jag här?
Men det gäller även skolledarna.
Kunden i fokus. Kunden är eleven, oavsett vilken del av skolan man jobbar i.
Fast nu uttalar du dig ju om En enskild klass? Du utgår väl från klass 9A? Och att de representerar resten av skolvärlden? Eller har jag förstått dig fel då? Inte heller jag kan uttala mig om varje enskild klass, såklart, däremot har jag varit ute en hel del i skolorna och stött på många olika lärare och klasser. Så jag grundar mina tankar på de erfarenheterna samt på det jag fick lära mig på lärarprogrammet (och de lärare jag stötte på där). Sen har jag såklart också bekanta och vänner som är lärare. Kanske blir jag då inte tillräckligt objektiv? Nå.
I de skolor jag varit på (ett par gymnasieskolor, samt några grundskolor) har det väldigt sällan varit under 30 elever i klasserna, vilket jag tycker är för många för en ensam lärare. Som jag har upplevt det hela har lärarna haft svårt att helt enkelt hinna med alla elever - det blir oerhört mkt väntan för de som behöver hjälp, och även för de som redan är klara med uppgifterna. Bara som exempel.
Jag håller helt med om att lärarna är till för eleverna och inte tvärtom. Till skillnad från dig tror jag dock att många, många lärare faktiskt är där för eleverna, vill arbeta med dem och har deras bästa i åtanke. Det är sällan jag stött på lärare som mest vill köra sitt eget race. Å andra sidan kanske inte de tar emot praktikanter ;) Men som sagt - det finns skrot och korn även i lärarkåren, som i alla yrkeskårer. Hela rektorsgrejen (aka cheferna) kan jag inte uttala mig så mkt om då jag inte stött på dem så ofta och inte heller har hört så mkt om dem under möten och diskussioner - och det säger ju en hel del. Givetvis må det vara en tydlig ledning med tydliga rektorer/chefer.
Sumsummarurum så anser jag som sagt att det är ett komplext problem som inte enbart kan skyllas på dåliga lärare, även om de givetvis också har sitt ansvar i det hela. Jag tycker faktiskt att programmet Klass 9A helt enkelt enbart bygger på tesen "lärarna är problemet" och det gör mig både förbannad och förtvivlad. Så enkelt är det helt enkelt inte.
Elin: Det jag menar är att jag inte heller tror att klassens storlek har en sådan avgörande betydelse om det inte brakar iväg mot 35-40 elever. I klass 9A, verkar det ju ha brakat till skogs trots att de inte är så många.
Men för att summera, så inser även jag att det finns olika lärare. Men jag har förstås präglats av det jag sett, det jag hört av "praktikanten" hos oss och det jag hört av föräldrar med barn i skolålder i min närhet.
Det är i grunden en politiker-, ledar- och föräldraproblem.
Skicka en kommentar