Inte sedan den 25 februari har vi ställt till fest på jobbet. Så det var alltså hög tid att slå till igen på torsdagskvällen.
Denna gång en årlig tradition. Den så kallade yran. Hemligt program. Festkommittén är de enda som sitter inne med detaljerna. Inbjudningarna kommer alltid på rimmad vers, vilket får vissa konsekvenser för programmet. Att festen börjar 17.56 beror helt och hållet på att just det klockslaget rimmar på något i föregående, eller nästa rad i flödesschemat. Här lämnas inget åt slumpen. Att inträdesbiljetten kostar var och en 267 kronor, har också med semantiken att göra.
Moroten blev mitt gruppnamn. Festen gick i hälsans tecken och startade således med en acidofilusshot från ett företag, som ger LindaLotta hjärtklappning. Den fick intas på gående fot under en promenad genom stadens centrala delar och ut på norra stadsfjärdens is, där andra vätskekontroll var belägen under indigoskimrande vårvinterhimmel, och med teaterhuset som fond. En något förstärkt tomajuice med en cocktailpinne av selleri och hembakad energikaka avnjöts innan återmarschen till kontoret och den väntande middagen.
Tävlingar, vin, och surr, som avbröts av ytterligare en promenad, i nästan samma spår som den förra. En sväng förbid stadsparken, där den himlastormande rutschkanan intogs och beåktes (nyord i nästa upplaga av publikationen av samma namn) av de modigaste medarbetarna, bland vilka jag förstås kunde räknas. Vandringen gick vidare och avslutades vid ett yogainstitut, där vi under sakkunnig ledning fick ett 40 minuters pass, med solhälsning, andningsövningar, sträck och tänj och aaaaaaaooooooouuuuuuuuuuuummmmmmmmm-ande. Intressant.
Rödmosiga, varma, utsträckta, högresta och totalventilerade skred vi tillbaka till vårt kontor för syndigt god dessert, kaffe, vin, skratt och prisutdelningar av olika slag.
Ja, så går det till vid våra personalfester.
Vad trodde du?
*****
