Häromdagen slog jag fast att flugor måste ha missat ett stort steg i evolutionen. Självbevarelsedriften saknas till stor del. Ja - Jag betraktar dem som korkskallar helt enkelt.
Det bygger jag på en enkel forskningsinsats, som pågått under många år. Inte speciellt intensivt. Med åren blir det bara att konstatera fakta. (Det finns många menat seriösa forskningsrapporter som borde ha kunnat falla under samma kategori. Tro mig! Det hade varit billigare för samhället.)
Nåväl. Jag tror ändå att också du kan hålla med i min slutsats.
Flugor är korkade. De tar sig gärna in genom ett aldrig så litet öppet fönster. Bara för att raskt söka upp nästa stängda och försöka ta sig ut. Envist!
Även erbjuden hjälp till friheten avvisas. Bestämt.
Det hela avslutas tyvärr ofta med döden. För flugan, alltså.
Nu kommer nästa forskningsslutsats.
Småsten längs en grusväg är lika korkade. Det har jag också genom åren konstaterat genom samlade iakttagelser. Det blir till exempel väldigt påtagligt när jag på sommaren har två kilometer enkel väg, av nämnda underlag till tidningslådan.
Med tanke på den rådande väderleken är fotbeklädnaden av något luftig natur. Men som den man jag är, har jag naturligtvis ett par foträta sandaler av dyr sportmodell, som ger nödvändig stadga och spänst i stegen. De går att lunka, ja till och med springa i. Men jag går mest. I alla fall i uppförsbackarna.
Och det är nu det händer. De minsta och vassaste gruset hoppar glatt ombord, genom "ventilationen" och tränger sig gärna in under fotsulan; gosar in sig där och gör förbenat ont. Att stanna och försöka skaka ut odygdingen är fullständigt omöjligt. Det finns inte en chans att tyngdkraften ska fungera oavsett vilken ställning jag kan vrida foten i.
 |
| Inbjudande skor |
Den enda lösningen är att stanna på lämpligt ställe och ta av skon för att avhysa fridstöraren. Gör man det vääääldigt försiktigt kan man få syn på den. Men det märkliga är, att man oftast inte ens hittar igen den. Ty den är inte bara ondskefull. Den är mikroskopisk också. Men icke desto mindre tar tyngdkraften över och förpassar klippblocket till sin naturliga miljö och vandringen kan fortsätta bland de hopar av små ilsket fnittrande gruskorn efter vägen.
- Nu, grabbar och tjejer, nu kommer han. Var beredda! Ååååååå HOPP!
Och så var man där igen.
Grus är lika intelligent som flugor.
Eller är det tvärtom?
*****
