Hören och häpnen

Hes, bomullshuvud, feberkänsla. Ja, nånting är på gång. Det var länge sedan sist.

Man ska inte flänga utomlands.

*****

Jag lovade ju ...

.. att jag skulle berätta vad som blommade längs stigarna på våra vandringar. Mycket kände jag igen, men inga finns i Sverige vad jag vet. I alla fall inte i mina trakter. 

Nu gäller det bara att lista ut om mina efterforskningar blivit korrekta. Vissa av bilderna går att klicka större.

Såp-, eller strimaloë

Malvavinda. Själv listade jag ut att det var just en malva.

Cistus salviifolius. En solvändeväxtart. Något svenskt namn har jag inte hittat.

Ännu en Cistus. Ladanumcistros, möjligen varianten purpureus.

Gazania rigens.

Trift känner du väl igen, även om denna var mycket ljus. Det fanns helt vita också.

Bi-ofrys, eller biblomster. Ur orkidéfamiljen.

Blåmire

Bellardia trixago. Tillhör samma familj som den som heter svarthö i de svenska fjällen.

Flockarun

Klöversnyltrot. Ser lite orkidéaktig ut, men är en parasit på klöver (som namnet säger) och luzern.

Skvallerreva.

Gul middagsblomma. Kallas också lite vanvördigt Hottentottfikon. Den lilla snäckan bodde där.

Hur många kände du till?

Dags att reflektera

Så var jag då hemma igen. Miljöombyte är bra. I Sintra, ett par mil utanför Lissabon, levde vi bekymmerslöst. Inte såg vi en TV. Inte hörde vi på radion. Att koppla bort de ideliga nyhetsuppdateringarna som sköljer över en, när man är hemma, är bra för själen, tror jag. 

Visst kollade vi lite på nätet, men det blir liksom inte samma sak. Man har i stort sett inte tid att sätta sig in i världens göranden och låtanden.

Istället kunde vi, förutom vid långvandringarna, koppla av utanför husknuten där vi bodde. En kaffe, ett glas vin. Sitta och filosofera eller reflektera över dagens, eller morgondagens innehåll. Vårt tillhåll var en liten oas i en brant sluttning. Där hördes påfågel, koltrast, får på andra sidan dalen, och en uggla hoade ibland, när det blivit mörkt. Någon trafik hörde vi i stort sett aldrig. Vi fanns inte vid någon genomfartsled. 

Vårt rum var välutrustat. Vattenkokare, kylskåp, uteplats, en vacker stenvägg bakom sängarna..

Här bodde vi, hela gruppen. Tjugoen personer - det var vad som rymdes här. Rum lite här och lite där i byggnader som satt ihop, eller låg separat, t.ex. längre ner i sluttningen. Vårt tillhåll var på mellannivån. Vi blev ompysslade av personalen, som var glad och trevlig. En finska äger stället. Ofta åtföljd av en gigantisk grand danois, som var väldigt högfärdig. Jo, den kunde komma fram och hälsa, men nöjde sig alltid med det. Bli kliad bakom öronen, eller omklappad - nä, det var inget att ha, enligt Bruno, som jag tror den hette. Katt, däremot var mycket sällskaplig och ville gärna bli omklappad och kliad på magen.

Casa do Valle var namnet på hotellet.

Nu blir det diverse, aktiviteter framöver. Vardagen tar vid. Konstigt nog känns de 9 milen vandring inte alls i benen. Det tar jag som ett bra tecken.

*****

Veckans sista ...

 .. vandring går längs E9:an. Inte europavägen, utan vandringsleden som startar i sydligaste Portugal och slutar i Estland, fast någon säger St Petersburg. 

Dit vill vi inte, så vi väljer sträckan Praia das Maçãs - Praia do Magoito. Längs Atlantkusten, alltså. Lätt vandring jämfört med övriga dagar. Inte så kuperat. Och bara knappa milen. 

Vädret idealiskt. Det var nämligen molnigt. Sträckan är väldigt exponerad för sol. Ingen skugga att krypa in i, ens för en liten paus. 

Vi ser många spöförsedda fiskare söka lyckan från klippkanterna. Det är brant och leden går nära kanten på många ställen. Höjdrädd bör man inte vara.

Framme vid destinationen äter vi lunch och slappar. Solen bryter igenom. Vi sitter på stranden. Vågorna slår in med full kraft och lockar bara surfare.

Snart har tiden rullat iväg, och vår transfer tillbaka till hotellet kör oss hem. 

Skön dag, som kommer att sluta med barbequeparty i trädgården.

Nedan några bilder från leden:

*****

Här sitter jag ...

..och tar en kopp kaffe utanför vårt rum, och försöker rekapitulera dagen. Den dag som skulle bli så enkel och vilsam, men som ändå slutade med dryga milen i mycket kuperad terräng.

Vi började vid ett palats. Monserrate heter det. Bebott av en del betydande personer, bl.a. poeten lord Byron, och Frances Cook, textilmiljonär från England

. 

Ett mycket vackert palats med en fantastisk park runtomkring. Här byggdes en romantisk ruin på ett ställe, bara för att. Trädgården delades in i olika områden. Mexikansk, rosenträdgård, sydafrikansk, australisk m.m. 

Den romantiska 'ruinen', byggd för ros skull

Men snart strävade vi vidare genom djupa skogar. Uppför berg och nerför backar. Svettigt. Fågelsång och spännande växter. Efter en dryg mil hamnade vi i en by, där lunch väntade. För mig blev det grillad kalkon. Ett litet glas vin och en god dessert. Kul prat. Vi har verkligen blivit ett gäng. Det känns som att vi varit bekanta länge.

Som sagt, en dryg mil blev det, för här på restaurangen Refugio do ciclista blev vi upphämtade för hemfärd.

Vi måste ju hinna med en middag också, under kvällen.

Väntar på mat.

*****

Fridag

 - Nej - vi blir kvar här, bestämde vi. 

Det var en dag utan fastlagt program. Många i gruppen föredrog att åka till Lissabon. Men det lockade inte oss. Det blev en strosardag här i Sintra istället. Många vackra byggnader att njuta av.

Träffar tre trevliga damer från gruppen, som föreslår en öl på något ställe i skuggan. Det är hett. 

Sedan går vi till gemensam lunch en bit bort. Den drar ut på tiden och vi beslutar att gå hem till vårt trevliga tjäll och njuta vid polen.

Så får det bli. Det blir prat om allt och inget. Och en överenskommelse om gemensam middag ikväll. Så fick det bli. En trevlig liten krog gjorde oss lyriska.

Går sedan hem. Välbevakade från slotten uppe på bergskammen.

*****

På väg ...

.. till kvällens middag hör vi koltrastens sång från ståndsmässig adress.

Resten av kvällen fick vi själva stå för den. Sången, alltså.

*****

Munkliv ...

.. är inget för mig. Men idag startade vi vandringen med ett delmål, som var ett kapucinermunkkloster. Ingen verksamhet och helt övergivet, och nu bara som ett historiskt landmärke högt uppe på en bergstopp. 

Munkarnas privata celler var väl på två kvadratmeter, ungefär. Och dörröppningen krävde krypande för att komma in. Jag förstår den munk det berättades om, som istället bosatte sig i en grotta en bit ifrån klostret.

Efter någon timme drog vi vidare på vår vandring. Denna dag genom skog. Fågelsång och vacker växtlighet. Det här blev en lindrigare dag. Visserligen höjdskillnader, men mer lättgånget. Åtminstone fram till lunchen. Den serverades av vårt hotell mitt ute i skogen. En rastplats med dukade bord och fina sittbänkar klädda med trasmattor. Gott var det. Dessert blev det. Bortskämda, kort sagt.

Nästa etapp blev frivillig. Ännu en topp att bestiga. Och där gick jag och trillade omkull och fick skrubbsår på ena knät. Skitig blev jag också, eftersom jag hasade en bit i jord nerför den branta backen. Omplåstrad var det bara att trampa vidare. 

Knappa 14 kilometer blev dagens etapp. Det kallades 'lätt'.

Efter avslutad lunch samlas vi för genomgång

*****

Det europeiska ...

.. fastlandets västligaste punkt, Cabo da Roca, blev startpunkten för dagens vandring. En vandring längs Atlantkusten, med hisnande vyer över de klippiga stränderna. 

Naturen slösar med blommor på hedarna. Många känner jag igen, men en del är helt nya bekantskaper. 

Medhavd picknicklunch intar vi efter hisnande och benstärkande vandring. Att gå nedåt är jobbigare än motsatsen. Vi hamnar på en vacker strand för en dryg timmes paus, innan det på snirkliga stigar bär iväg uppåt igen. Efter nästan 17 kilometer till fots, landar vi på en vingård för vinprovning.

Bildkavalkad.

Nu väntar kvällen.

*****