Godkväll

Ute på stan hörs mycket franska. Turistgrupper från Paris promenerar omkring och njuter av kylan. Man känner igen många, eftersom de är ordentligt påpälsade i blå skoteroveraller. Inte speciellt eleganta, alltså, och säkert långt ifrån hur de ser ut när de promenerar på Champs-Élysées. Paris är numera en direktdestination för oss lulebor, och för fransmän som vill komma hit.

 

På fiket idag sitter tre unga damer och dricker kaffe. De sitter vid bordet närmast oss, så jag börjar undra vad det var för språk de talade. Definitivt inte franska. Inte heller något annat språk jag kände igen. Stundtals tänkte jag att de kanske talar någon dialekt av ett känt språk. Men det lät alltför främmande. Ukrainska kanske? Det finns ju numera en del flyktingar därifrån här. Men det lät inte som något slaviskt tonfall heller. 

 

Nyfikenheten tog överhanden, och när jag gick för att hämta påtår kunde jag inte låta blir att ursäkta mig och fråga.

 - We are talking armenian.

 - Aha. Are you from Baku, frågade jag fåraktigt, helt övertygad om att det var rätt huvudstad. 

 - No - we are from Armenia, Erevan.

Inte lätt att skilja på vissa länder. Baku ligger ju i Azerbajdzjan. Men det är grannland med Armenien, så helt fel ute var jag inte. 

 - Are we talking too loud, frågar de.

Jag förnekar och säger att vi har ett intresse av språk.

Nåväl - snart har vi druckit upp vårt kaffe och ska bege oss hemåt. Och jag kan ju inte låta bli att säga något när vi går.

 - Բարի երեկո, säger jag, försås. 

 

Ja - Bari yereko, alltså. De tittade på mig och skrattade uppskattande. 

 

Man har ju läst armeniska i skolan ...

*****

Jaha ...

.. då var jullovet över. 

*****

Så har jag då bidragit ...

.. till en katalog med bilder på förbrytare. Inte för att det var meningen. Och inte för att jag förbrutit mig. Men ändå nödvändigt. 

Det är märkligt vilken självbild man har, när man står där framför en spegel hemma och försöker se snygg ut. Oftast duger det man ser. 

En helt annan sak sker när man tar en selfie. Dels blir man spegelvänd, eller egentligen rättvänd. För det är så man ser ut för alla människor man möter. Men konstigt ser det ut eftersom man inte är van att se sig så. Tänk dock på att det i fotoredigeringsprogrammet i mobilen finns en funktion där du kan vända dig rätt, dvs fel, alltså som du ser ut i din spegel.

Nu gällde det förnyelse av körkort, varför jag stegade iväg till Trafikverket, där man kan fotografera sig. Det blir ju samma sak som när man vill ha nytt pass. Den där fotoautomaten lägger till ett antal år till ens ansikte. Kan faktiskt förstå det. Kortet ska ju gälla i tio år, så om apparaten lägger till fem, så blir kanske aktualiteten mer giltig.

Nuvarande kort

 Dessutom fick jag inte ha glasögon på mig, vilket jag har på mitt nuvarande körkort. Jag tycker att mitt utseende blir mer korrekt om jag har glasögon på istället för det 'nyvakna' ansiktsuttryck som nu fastnar på kortet. 

Nåväl - jag tackade den trevlige killen i Trafikverkets reception, som hjälpte till att välja, betalade avgiften och får nu vänta någon vecka eller två innan kortet hamnar i min brevlåda. Giltigt i 10 år. Jag sa till honom att jag egentligen tycker att man borde få 'köra upp' inför varje byte. Han höll egentligen med, men sa att det förmodligen inte skulle bli så populärt.

Egentligen ser jag ju ut såhär. Men det godkändes inte av Trafikverket.

*****

Beröm - igen!

Elva månader sedan sist. Ungefär. Fick fotvårdstimme i julklapp. Bokad och klar. Det var bara att traska iväg efter lunchen och mötas av samma glada dam som förra gången var så positiv när hon fick se mina fötter.

Men det var lika mycket att göra den här gången. Kartnaglar är inget man ger sig på på något enkelt sätt. Det gäller bara stortårna, men kräver tid. Övriga småtår går rätt snabbt. Och det blir fint. Man känner sig verkligen omhändertagen. Min vårdarinna är en pratsam och humoristisk dam. Ibland jobbar hon som stugvärd uppe vid någon vandringsled i fjällen, så vi har en del att prata om. Minnen från de stugställen hon jobbat på.

Jag fick berätta om vår vandring i Österrike i september och hon blev så avundsjuk. 

Hon berättade också att en trend bland tonårskillar är att fixa sina naglar. Och då gäller det inte på fötterna. Nej - det är handens naglar som de gillar att få fixade. Ett exempel hon sett i sin bekantskapskrets var svartlackerade, men med ett litet rött hjärta mitt på.

Där ser man.

Snart var det klart och jag lät dagen gå vidare. Men 'går' gör den inte. Den springer.

*****

Det där med pension ...

.. är i mångt och mycket ett mysterium. Gåtfullt på många sätt. När jag började ta ut pension vid 65 års ålder var det svårt att sätta sig in i vad som var vad, eftersom det kom slantar från flera håll. Ja - det största beloppet hade jag koll på. Men resten. Det kom mindre belopp 3-4 gånger varje månad. Och i och för sig blev det ju en ganska bra summa av det.

Men idag fick jag påökt. 

I ett meddelande från SPV kunde jag konstatera att jag får hela 11 kronor mer  - per månad (!!!) -  att röra mig med i fortsättningen. Livet ut. 

Vad ska jag göra med pengarna? Tips!

*****

Ja inte vet jag ...

.. - men nog kommer vi att leva med hot från en odemokratisk despot i olika sammanhang från och med slutet av januari. Tupin, Prump eller kanske till och med Sumk, som börjat lägga sig i politiken i flera europeiska länder.

Här ett aktuellt exempel.

Bevare mig!

*****

Äsch då ...

.. tänker jag tidigt i morse, när jag kontaktar väderstationen i stugan. Den visar sig vara urkopplad och ställer frågan om jag har kopplat ur den, eller har bytt lösenord till stugans wi-fi?

Ingetdera, tänker jag tyst, och avvaktar. Det kan ju vara nå't tillfälligt avbrott. 

Men frukosten äts och inget händer där borta i skogen vid havet.

Det är dryga 20 minusgrader här i stan, och det är därför vi stannat hemma denna trettonhelg. Men när jag inte får något gehör från tekniken, blir jag orolig;  är det strömavbrott? Det vore förödande i detta väder.

Vi beslutar snabbt en inspektionstur. Då kan vi dessutom snöröja lite. Nästa helg räknar vi med att vistas där.

I sista backen ner mot vår infart pustar vi ut. Adventsstjärnan lyser, ser vi på håll. Ström finns. 

Inne i stugan är allt i sin ordning. 10 grader känns varmt i jämförelse med ute.

Vad var det då för krångel. Jo, jag märker att mobilen inte får kontakt med stugans wi-fi. Hm...? Det förklarar saken. Då har ju inte väderstationen någon möjlighet att sända mig rapporter.

Jag startar om routern - och vips så funkar det. Skönt.

Tänk vad lätt man vänjer sig vid bra finesser i den digitala världen. 

Vänder hemåt i kylan.

Däruppe skiner solen

*****

Inte har jag ...

.. gått under jorden, eller dött. Men det har blivit ganska tunnsått här i bloggen de senaste dagarna.

Dagarna går, utan att något speciellt händer. Vi tar det lugnt, vilket också är skönt. En fantasi vi hade för någon vecka sedan var att vi skulle åka ut till stugan i skogen vid havet över denna helg. Men den fantasin skippade vi när vi fick veta att det skulle råda temperaturer på 20, ja t.o.m. 30 minusgrader dessa dagar. 

 

Visserligen har vi en grundtemperatur i huset på ca 10-12 grader, så egentligen skulle det ju fungera även om det tar lite längre att få igång en trivsam sådan. Och till ett pris av ... ja, vadå. Elen är ju som den är, och ingen förstår varför. Inte ens Busch. 

 

Dessutom är ju en del av meningen med att vara därute, att man får vara just ute. Roligare saker finns ju.

 

Så vi blir hemma i stan och slappar med läsning, skidor på TV, korsord, mat ...

 

Fast man blir ju inte särskilt uppmuntrad av nyheter och tidningar, förstås. 

 

 *****

Tänk att vi ...

.. nu kommit fram till år 2025. Vad kommer detta år att ge oss. En nygammal despot kliver in i Vita Huset i Washington, svamligare än någonsin. Det skrämmer mig. 

Högervridningen i Sverige och i omvärlden skrämmer också. Demokratin naggas i kanterna mer och mer. En antal statsvetare skrev på nyårsaftonen om att den kommer att försvinna i USA i och med trumpnissen.

Då gäller det att försöka njuta av tillvaron så mycket som möjligt, så länge man kan. Och efter ett intensivt nyårsfirande, blev årets första dag lugn och mycket stillsam. Delvis kanske beroende på att vi kom i säng ungefär 03.30. Det är inte vanligt nuförtiden. 

Men vi uppskattade lugnet. 

Sån't är nyttigt.

Krispigt, skulle nog många säga om dagens väder. 17 minusgrader och sol.

*****

Nyårsaftonen ...

.. kom och gick, med goda vänner på besök. Långväga och stadsnära. Vi började redan klockan 18, eftersom vi vet att det tar tid att sätta i sig den typ av meny, som våra nyårsmiddagar brukar bli. 

Jag gjorde inte allt själv. Bara huvudrätten. Förrätt och dessert stod andra för, tack och lov. Men innan vi överhuvudtaget satte oss till bords, bjöd vi på champagne med löjromskrustader.

Sedan blev det hummer till förrätt. Med en fruktig sallad därtill.

Huvudrätten bestod av röding. Ugnsbakad. Serverades på grönsaker, en rotsaksstomp och en sweet chilisås. Marinerade granskott och tranbär bifogades.

 Desserten blev chokladig. Både mörk och vit och med jordgubbe och physalis på toppen. Mycket god.

Inte så pjåkigt, eller hur?

Kvällen fortsatte förstås fram emot midnatt, då vi klädde oss varmt och promenerade ner till Södra Hamnen, där tusentals lulebor samlats, för att enligt tradition se det spektakulära fyrverkeri som bjuds varje år. Det var magnifikt. 

Egentligen 'får' man väl inte tycka om det, med tanke på miljö, och alla stackars husdjur som lider stort. Men då kan jag säga att hundar såg jag bland publiken. De verkade inte bry sig. Lekte med pinnar, fick godis av matte eller husse, eller låg/satt i famnen på någon. Helt lugnt. Inga problem alls, verkar det som. Och jag tror det där med skräcken i stor utsträckning beror på hur hussar och mattar själva reagerar på smällarna. Om de är lugna, känner sig vovven trygg också.

Eller vad tror du?

*****

Här är det ...

.. tomt, men fullt av förberedelser. År 2024 tar ju slut imorgon. Och sedan ska 2025 invigas med goda vänner. En hitrest från hufvudstaden.

Själv har jag lite ångest över huvudrätten. Men det blir nog bra.

*****

Hitresta från ...

.. Nya Zeeland kommer de vandrande från en promenad på isen. Det här har de aldrig förr varit med om. Och de känner igen oss. Tyvärr inte ömsesidigt. Det var 18 år sen senast, då vi träffades på ett bröllop, och det är brudgummen som står med oss på landgången och tar emot dem, när de avslutar sin ispromenad ut till Gråsjälören och tillbaka.

 - Det här är min moster och morbror, säger Robbie, vår nyazeeländske kompis. Samtalet går över till engelska. Pratar om ditt och datt en stund.

Det är mycket turister i stan. Vi hör inte bara engelska, utan även franska i vimlet. Ukrainska är också aktuellt, men då gäller det förstås inte turister.

Vi blir stoppade av ett äldre par. Det är föräldrarna till en kollega till mig, som vill prata en stund. Vi har inte setts på ett par år, så det finns en del att prata om. T.ex. om kändisfrisören som flyttat hem till deras by, efter många år i Kalifornien. Han är också kusin till min svåger, som de vill att jag ska berätta för.

Nu börjar inlägget likna en sån där folkrik roman som jag inte gillar.

När jag kommer hem ringer jag min syrra i Stockholm och berättar. Svågern är inte hemma.

Rörigt, eller hur?

*****

Jag kan bara konstatera ...

.. att jag är en demure rawdogger.

Hur är du?

*****

Bildsvep ...

.. från dagen.

Årets sista kryssningsfartyg har fört främst tyskar till våra trakter. Nu är passagerarna på diverse utflykter. Det blir förmodligen världsarvet Gammelstad. 

Men att vandra på isen kan också vara exotiskt.

Själv fascineras jag av alla de fina ljusspel som december bjudit på. Pärlemormoln, glödande sol uppnergångar, eller som här konkurrerande med artificiell prydnadsbelysning.

Man får ta vara på plussidor. Så många man kan.

*****

Hemvändare

Ikväll gästade luleåbandet Movits oss här i sin hemstad. Hip-hop, jazz och swing bjöds det på. 

Publiken var blandad. Allt från barn, till oss pensionärer. Träffade två kolleger, den ena numera läkare. Den andra fortfarande kvar på mitt gamla jobb. 

Fullt ös i en och en halv timme.

*****

Redan tveksam

Började på en ny bok.  För mig okänd författare, Lena Berglin, som skrivit " ... suggestivt, trovärdig och ett gediget romanbygge /.../ En psykologisk thriller som drar människors handlande till sin spets." 

Men efter 30 sidor börjar jag tappa tålamodet. Det är Anton, Tindra, Micke, Jarmo, mamma, Elsabeta, Marita, Conny, Kerstin, Torbjörn, Jennifer, Åse, Gustav, Andreas, Mattias, Sebastian, och jag (vem nu det är).

Sprängfyllt med folk, alltså.

Nåja - jag ska försöka en bit till. 

Uppdatering: Och innan sid 35 dök Ville och Freddie också upp.

"Jag" heter Lisen, får vi veta på sidan 42.

*****

Tomten är glad ...

Du ser ju hur glatt det är utanför brotrappen.

.. att han inte behöver springa ute idag. Plusgrader och underkylt regn under natten, och fortsatta plusgrader idag, gör omgivningarna, om inte direkt livsfarliga, så tror jag ortopedkliniken på sjukhuset har kö. 

 

I morse larmade lokaltrafiken också och ställde in samtliga turer fram till halv elva, ungefär. 

 

Men vi tog mod till oss och gick ut. Vädret var ju milt. Ljust var det också. Solen ville bidra, men klarade inte biffen riktigt ordentligt. Tack och lov har kommunen gynnat grusbranschen. Lager av grus spreds runt vårt kvarter och mer. Så vi kunde ta oss upp till gågatorna, som har 'golvvärme' och ligger bara och torra. Det fick bli dagens promenad. Det är väl bara att anpassa sig till tidens vintrar.

Träffar bekanta, gamla grannar, samt en branschkollega med man, som också visade sig känna de gamla grannarna, och det blev ett rejält surrande om ditt och datt. Hem till fika och en bok i soffan.

 

 *****

Öde gator ...

.. möter oss idag. Det är julafton. Jag har någon gång sagt att "ska man ut och shoppa julklappar, så ska man göra det på julaftonsförmiddagen". 

Gatorna är i det närmaste tomma. Galleriorna går det att komma fram genom utan att köa för att komma in och för att komma ut. Så har fallet varit den gångna helgen.

 

Men snart kommer vi på var det finns folk. Teateradventskalenderns sista dag i Stadsparken lockar barn och vuxna till sitt dagliga avsnitt. Mycket populärt. Lule Stassteater är det som står för spektaklet varje år. Här är en sagovärld uppbyggd, med och små stugor. Talande träd finns också, som verkar vara moralens väktare, och som ibland griper in.

Sista avsnittet var rätt spännande, då tomten och hans väninna (Vet inte vilken roll hon har - kanske ett halvvuxet barn.) bryter mot lokala bestämmelser och beslutar sig för att spela hockey på gården. De beslutar även att leta rätt på hockeyklubbor bland de julklappar som ska delas ut under kvällen. Men polisen, eller ordningsvakten (hon i grå kläder) råkar komma förbi och skäller ut dem. 

Allt slutar med att de istället tar en dans till egen sång.

*****

Julen ...

.. står för dörren; dörren som leder till köket till höger om snöhögen, där risgrynsgröten och rödlöksmarmeladen håller på att skapas.

I övrigt lugnt, allt är klart.

*****

Och där stod ...

.. världens godaste älgköttbullar i världens snyggaste keramikskål. Allt tillverkat av mig själv. Ja, älgen hade jag inte skjutit.

*****