torsdag, april 30, 2009

Första gången...

.. jag besökte staden var 1965. Det var en skolresa. Hur vi samlat ihop till den har jag ingen aning om. Men det lyckades uppenbarligen. Hela klassen på 25 elever och 2 lärare gav sig av. Med tåg. Jag fyllde 16 det året. Alla andra var i samma ålder. Vi måste ha haft modiga föräldrar och modiga lärare.

Resan var lång. Start i Kiruna. För mig var det den första resan överhuvudtaget, där jag var tvungen att ha pass. Det enda "utland" jag dittills besökt var de nordiska länderna. Ja, utom Island.

Vad jag kan förstå så skötte vi oss exemplariskt. Ingen enda incident förutom Ola, som i ett berusningstillstånd*) började gråta och vara ledsen över att Åke hade planer på att bli FN-soldat i främmande land.

Vi kände oss väldigt vuxna. Mer eller mindre på egen hand ute i stora världen. Det kändes stort. Naturligtvis var vi omhändertagna. Men det kändes inte. Lärarna fanns där. Vi respekterade dem, men de lät oss också ta ansvar. De tog oss också med på diskotek och dansrestaurang.

På ett ställe utanför stan fick vi äta finmiddag. Restaurangen låg i en vacker park vid floden. Det blev dans till storband. Vi tyckte det var häftigt. Säkert var vi lite bortkomna i andras ögon. Men själva kände vi oss världsvana. Orkestern listade ut att vi var svenskar. Så hela ungskocken lockades upp på dansgolvet till en jenka. Eller letkajenkka, som det egentligen hette. Vilken uppvisning de fick. Den övriga publiken hade nog aldrig sett något liknande.

Naturligtvis ingick även vissa studieinslag i resan. Där fick vi stifta bekantskap med den rätt bryska nutidshistorien. Kalla kriget rådde. Det begränsade i och för sig inte oss, eftersom vi var svenskar. Men det berörde oss. Även om vi tyckte det var lite spännande så var det också skrämmande. Vi kunde dock något som den lokala befolkningen inte fick tillåtelse till. Vi kunde passera gränsen. Mellan öst och väst.

En del av Berlinmuren, som fortfarande står kvar. Bakom den det gamla nazihögkvarteret.

Vi kunde jämföra. Och vi fann alternativet skrämmande. Allt var grått och trist. Ödsliga gator. Propagandaskyltar på fasaderna. Flaggor ut genom fönstren. Likgiltig service på restaurangerna. Rörelsefriheten begränsad.

Berlin 1965. Fyra år efter murens uppförande. Jag minns att vi på tåget ner, diskuterade detta och vuxet konstaterade att "vår generation skulle nog se till att den försvann". Så blev det.

Förra helgen reste jag tillbaka dit för första gången sedan murens fall. Efter skolresan på sextiotalet har jag av olika anledningar besökt staden ytterligare tre gånger. Men helgens besök var alltså det första sedan 1988.

Jag kan inte påstå att jag känner igen mig. Nu bor vi på flott hotell i den östra delen av denna stora stad. En del som egentligen heter "Mitte" och som då, på sextiotalet, låg på fel sida om muren. Nu lever staden. Sprudlar av aktivitet och kreativitet. Det byggs, det putsas, anläggs parker, utställningar och kulturen sitter i högsätet.

Berlin ist eine Reise wert, löd Västberlins slogan då, under skolresan.
Det gäller även nu.
I ännu högre grad.


*****












Konstateras att Staffan vann.

Fler bilder hittar du i tidigare inlägg och bildtexter finns bland kommentarerna.

*) Jo - Vi serverades Berliner weisse på trottoarserveringarna längs Kurfürstendamm, trots vår låga ålder. Drycken består mestadels av öl och hallonsaft.

Inga kommentarer: