Polettnertrillning

Det är det där med kändisar. Som man nästan hejar på om man råkar se dem i vimlet, bara för att man tycker att man känner dem.

Men nu var det lite annorlunda. Tre personer kommer in på kontoret lagom till fikat.
- Hej. Förlåt att vi kommer oanmälda. Men vi skulle bara vilja berätta om oss och vad vi håller på med.

Det är nu inte ovanligt att representanter för hotell, flygbolag, och andra inom besöksnäringen vill informera om sin verksamhet. De är alltid välkomna om vi har möjlighet att ta emot. Men de flesta ringer och avtalar en tid först.

En av representanterna var väldigt bekant på något sätt. När vi tog i hand och hälsade tänkte jag omedelbart att jag hade träffat honom förut i något sammanhang.
- Säkert någon gammal branschkollega, tänkte jag.
Och hjärnan började jobba. Undermedvetet. Men det kopplade inte förrän han tog till orda lite mer på allvar. Plötsligt stod det hela klart för mig.

- Jamen, sa jag. Det är ju du! Du är ju känd.
- Jaha ja, så nu vet jag vilket TV-program du brukar titta på, sa han.

Mina obildade kolleger fattade förstås ingenting.

Det var den här TV-kocken. Han som ibland bjuder in en tittare som får komma och laga mat i rutan.

Man kanske skulle anmäla sig.
Nu känner vi ju varandra.
Väl!
*****