Jag tror inte på ...

.. på spöken. Men ibland kan man undra.

Vi hade precis stängt av teven och kommit ner på nedre våningen, när vi hörde tre distinkta knackningar. Lite metalliska, eller som om någon knackade på ett fönster. Tre tydliga knackningar.

Nu är det så att den här årstiden är det ljust ute så dags på kvällen. Vi har fönster åt alla håll och kunde därför konstatera att ingen fanns inom synhåll.
 - Äh, det var nog bara brickan som skallrade.
En metallbricka med de urdruckna kaffekopparna stod på avlastningsbordet. Kanske var det de, som gungade till lite, när vi gick förbi in till köket. Vi försökte trampa på lite hårt i golvet för att höra om ljudet skulle upprepas. Men brickan och porslinet förblev tyst.

 - Jag går ut och låser ladan, sa jag en stund senare då vi båda glömt knackningarna.
Kvällen är ljus och tyst, förutom en koltrast som sjunger lite vemodigt på långt håll. Halvmånen står ovanför skogen på den ljusblå himlen. Jag låser ladan och tittar mig omkring lite, när jag går tillbaka mot huset. Det lyser trivsamt hos grannarna långt bort mellan träden.

Plötsligt får jag se något som får mig att haja till ordentligt. Inte så att blodet isas. Det här är ingen skräckfilm. Men jag tror nästan inte mina ögon. På altanen, på brädan ovanför ett av fönstren står handstrålkastaren som vi bytte batteri i idag. Det är en märklig tingest och innehåller förutom lampan en radio. Det är därför den står där. Vi använder den när vi sitter ute på altanen och samtidigt vill lyssna på något. Strålkastarfunktionen har vi liksom aldrig använt. Vi har en mycket mer effektiv handstrålkastare, som vi använder istället för den här från Rusta för 49,90.  Men när jag hade bytt batterier testade jag den. Men glödlampan var död. Inte ett liv.

Nu i sin ensamhet stod den där på hyllan.
Och lyste!
Lyste mig rakt i ansiktet.

Vem knackade?
Vem hade fixat glödlampan?
Och vem ville tala om det för oss??


*****