Jag förstod att något var på gång när jag hörde måsar skria nästan öronbedövande, när jag var på väg att göra ärenden.
Anledningen visade sig snart. En ullig måsunge.
Hur den hamnat här nere på stenlagd gång förstår jag inte. Den kan ju inte flyga. Och det bo som kan vara aktuellt barndomshem ligger uppe på taket, fem våningar upp.
Så nu har vi spännande tider i vår 'oas' där också en gräsandhona har tagit sitt gamla bo i besittning bland hallonsnåren. Precis som i fjol.
*****
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Välkommen att kommentera.