De senaste åren har jag märkt att ett språkligt fenomen blivit mer och mer framträdande. Det gäller inte själva språket, utan mer det orala. Hur folk pratar, alltså.
Nu gäller det talhastighet. Ofta hör jag intervjuer där jag helt tappar intresset för själva innehållet bara för att den intervjuade pratar så fort. Riktigt fort. Rabblande, skulle jag kalla det. Själv förstår jag inte hur man kan få fram fem ord i sekunden och sedan fortsätta med fem till. Hur länge som helst.
Jag märker detta ofta, när det gäller idrottare. Jösses vad orden sprutar. Inga punkter, inga komman, ingen varierande betoning. Det blir bara, som jag skrev ovan - ett rabbel.
I P1 morgon idag fanns ett intressant inslag som handlade om AI och hur det eventuellt kommer att påverka vår värld, vår ekonomi och vår tillit.
Det var Felicia Åkerman, ekonomireporter på Dagens Nyheter, som intervjuades. Intressant tänkte jag där jag låg i sängen och väntade på frukost sisådär tjugo i sju. Man är väl kanske inte den mest alerte då, men jag försökte idogt förstå henne. Men tappade intresset.
*****
Du är inte ensam om att tycka så! Jag lyssnar ofta på P1 och undrar ibland varför intervjuade personer pratar så fort (och slarvigt?) att åtminstone 25% av budskapet går förlorat. Lägg till det förekomsten av "liksom" i var och varannan mening och du har en ordsallad som helt dränker aldrig så viktiga budskap.
SvaraRadera@Blyger
RaderaPrecis så. 'Liksomsjukan' trodde jag var avtagande. Men där hade jag fel.
Upplever det precis likadant. Måhända hör jag sämre numera, ja, att det delvis beror på den biten? Nej, det pratas vansinnigt snabbt, det tycker jag också.
SvaraRadera@Elisabet
RaderaKan du begripa hur de bär sig åt med ordstaplandet?
Jag förstår det inte.