Kanske får jag rätt

Härom dagen fick jag för mig att jag skulle gå och hälsa på mina gamla kolleger på deras nya arbetsplats. De flyttade dit i förra veckan och det ligger 400 m från mitt hem, så det var ingen större uppoffring. 

I och för sig har det, de senaste åren blivit många nya ansikten där, men några 'gamla' och trogna kan man i alla fall få träffa. 

Jag klev in på det nya kontoret och fann omedelbart kända ansikten. Mest kända, faktiskt. Men jag såg också tomma platser. 

 - De jobbar hemifrån, berättades det. 

Javisst. Det finns personal som är utplacerad lite här och var i landet, så de finns ju normalt inte på plats här. Men luleborna då?

 

Det var förstås den där pandemin som ställt till det. Det blev 'inne' att sitta hemma och jobba. Vid köksbordet. I sovrummet. På en pinnstol. I soffan. Troligen ingen avancerad ergonomi. Om man trillade av stolen och bröt handleden. Var det då en arbetsskada? Kunde arbetsgivaren bli skyldig att rehabilitera?

 

Några svar på de frågorna har jag aldrig sett till. Men det finns enligt min mening andra nackdelar. Sociala. Jag har skrivit om detta förr. 

Men nu har arbetsgivarna börjat reagera emot den där rörelsen. De vill gärna träffa sina anställda fysiskt. Önskar att arbetsgruppen ska bli mera sammansatt. En verklighet där man kanske lär sig mer av varandra, umgås på fikaraster etc. Alltid värdefullt. Detta handlar ett inslag om i Sveriges radio från den 02 december.

Och jag uppskattar att jag kanske haft rätt i mina funderingar kring detta. Kanske är jag för social.

 
*****