Stor slutrea

I morse vaknade jag tidigt. Klockan fem i fem! Det är då som helvetet bryter lös.

Under natten hade det snöat 1,5 (en och en halv) cm (c e n t i m e t e r !). Detta föranledde en insats av både väghyvel och minst en traktor. En insats som varade i 40 minuter och som bestod i ett frenetiskt skrapande, skyfflande och gnisslande. Ner till asfalten skall man, och inte förrän gnistorna står som ett bättre nyårsfyrverkeri kring skärbladen, ger man upp.

Jag bor på Stationsgatan. På den del som sträcker sig mellan Kungsgatan och Smedjegatan.

Denna ungefär 200 m långa sträcka korsas på två ställen av gågator. Alltså finns farthinder byggda för att dämpa trafiken. Man kan alltså säga att det är en lugn gata. På nätterna är det normalt nästan lika tyst, som ute vid stugan vid havet. Så tyst och lugnt att jag har en balkongdörr i sovrummet på glänt mot den inglasade balkong som vetter mot gatan. Dag som natt.


Ett tag trodde jag att de hade missuppfattat fartguppen och tagit dem för snödrivor som skulle planas ut.

Så plöstligt tjugo i sex. Dödstyst! Inte ett ljud. Ingen röjning i andra kvarter. Stationsgatans vidare sträckning på andra sidan Kungs- eller Smedjegatan, välsignas även fortsättningsvis av ett jungfruligt och rent nysnötäcke. Bara denna enda lilla, lågt trafikerade sträcka är högt prioriterad.

Nu ligger den där, välhyvlad, polerad, och väntar på de fåtal bilar, som kör just här.

Behöver jag säga att den avdelning inom kommunen som finansierar snöröjningen ständigt klagar över att man har för lite pengar.

Men jag har lösningen.

Snälla Ystad, Blomstermåla, Kalmar, Halmstad eller Örkeljunga.... Köp våra snöröjare! Ni behöver dem bättre.



Andra bloggar om: Snö, Vinter

Å ena sidan....

... kan man ta det långa benet före och sticka ut till Gråsjälören, eller Gråschschäll'örn, som den äkta lulebon säger.

Sen kan man vända sig om och titta in mot stan, längs den långa isbanan, som normalt brukar vara full med långfärdsskridskoåkare. I silhuetten ser man domkyrkan, som ett utropstecken.

Å andra sidan, kan man promenera in mot stan, gå runt hela halvön och närma sig centrum från norr istället. Där ser man också domkyrkan, till höger Teaterhögskolan och Norrbottensteatern.

Mera is

Dagens (andra) tönteri

Jag har inget emot språkliga influenser från andra länder. När de tillför något!
I det här exemplet tillför det bara odämpat tönteri. Kanske är det avsikten?

Nä, jag tror jag tar på mig promenadshoesarna och går out en sväng.

We ses!

Dagens (första) tönteri

Intervju om teknik i P1:s Vetenskapsradion Techno:

"Här kan vi använda Blåtandstekniken", sa forskaren, som vi kan kalla nysvensk.
"Jaha, Bluetooth?", sa ursvensken.

Sverige - Landet utan officiellt språk.
Så var'e ja!

Tinvips....

...f'låt ..(hick) - Vintips!

Ett av mina favoriter.

Passar utmärkt till
vår huvudrätt.
Norrbottenslax
överbakad med sweet chili,
cashewnötter och limezest.

Vinterbiennalen

I kväll invigs Vinterbiennalen i Luleå. En is- och snöskulpturutställning med diverse aktiviteter runtikring. Teater, eldshower, dans. Den populäraste isskulpturen bland barn, är förstås den stora draken ovan, med en 70 m lång rutschbana längs ryggen, och med mynning i drakens gap.


Under dagen idag var inte allt på plats, eller helt färdigt. Men en del fanns att titta på.

När mörkret faller och eldarna kombineras med isen, blir det mer effektfullt. Men svårare att ta bilder av.

Ute på isen har en dansk konstnär skapat Älvens öga.

(Som vanligt är alla bilder klickbara för häftigare effekt!)

Take it isi

Trött???

Nej, inte nu längre.

Eldfängda spiror

Inför dagens vintriga promenad är det bäst att vara välklädd. Dessa snygga spiror tillhör mig. Strumporna likaså. En present, när jag en gång låg magsjuk.

Medveten om de kontroversiella symbolerna, skulle jag inte våga ha dem i vissa av jordens länder.

Men se.... Den som tror att strumporna är danska, bedrar sig. Den rödvita flaggan, eller i detta fall baneret,
tillhör provinsen Savoie i de franska alperna.

Det var i Val d'Isère jag var magsjuk.

Det är också väldigt tjusigt ...
...att vara magsjuk just där, alltså.

Häftiga Kiruna

En hel stad skall flyttas. Så'nt håller vi på med i den här landsänden. Nu börjar planerna ta fastare form, och det ser spännande ut.






Kiruna centrum ligger på ett berg, som heter Haukivaara. Det är en rätt snäll kulle, som mycket väl lämpat sig som läge för en stad. Sydsluttning. Vacker utsikt mot fjällkedjan, med Giebmegáisi i blickfånget under klara dagar, 8 mil bort.

Nu ligger stan i vägen för Kirunavaaragruvans expansion, som sker in under centrum. Inget syns ovanpå, men det händer alltså saker under jord.

Stan skall alltså flyttas. Allt från den vackra kyrkan, som blev utsedd till Sveriges vackraste byggnad, för ett antal år sedan, till det pampiga stadshuset, med sitt klocktorn. Att det överhuvudtaget är möjligt, kan inte jag förstå. För att flytta stadshuset, måste man bland annat bygga en gata som är minst 50 m bred! Sen kan man ju undra hur "släpvagnen" skall se ut.


Det som senast diskuterats är ett nytt läge nordväst om nuvarande centrum. På Luossavaaras sydvästsluttning. Berget är en gammal gruva, numera nedlagd, med ett dagbrott som ett hugg rakt genom kroppen.

Planer finns även för detta dagbrott. Det skall glasas in och inrymma allt från shoppingcenter till tropisk trädgård, badanläggning med mera. På nordostsidan bygger man åretruntskidbacke inomhus, under glas!

Det är så häftigt att man bara häpnar!

Själv har jag bott i Kiruna under perioder då staden har blomstrat. Sedan har det varit nedgångar, invånarflykt och elände.

Men nu är de på gång igen Kirunaborna!

Lycka till.




Alla bilder från Kiruna Kommuns arkiv. På bilden längst ner ser man Luossavaara, med sitt dagbrott.

Andra bloggar om: Kiruna, Arkitektur

Less

Jag vill migrera!
Göra om.
Snygga till.
Fräscha upp.
Förenkla.
Stajla.

Ja, bloggen alltså.

Visserligen har den utsetts till bloggen med det vackraste namnet, så det vill jag ha kvar.

Men resten.
Så torftigt.
Han som gjort mönstret här uppe har inspirerats av sitt duschdraperi!
Jamen ni hör ju!
Va?
Det läste jag ikväll.

Bland Bloggers teman finns inte ett enda snyggt.

Men jag vill ändå ändra.
Snart fyller den 1 år.

Hur gör man?

Gräsänklingskväll

Jobbet avslutat. Ensam hemma. Det blir köpesushi. Lite vin.

Sen får jag väl sitta i soffan och skråla, så grannarna klagar.

Men Så skall det låta!

Här sitter jag...

.... och skall leverera text till en uppdragsgivare. Och jag har kört fast. Allt blir töntigt, stolpigt, omständligt och trist.

Sitter och väntar gör dom också...

Det är bara att ta en kopp kaffe, koppla av en stund och komma igen...


Och fredag är det också!

Skottpengar

I fredags fick vi ett stenskott i vindrutan. Förutom att man blir vettskrämd, när det smäller till, så tänker man direkt på utgifter. Eftersom vi råkade ut för samma sak i fjol och fick byta rutan, så kände vi oss lite otursförföljda.

Den här gången kunde bilglasmästaren laga skadan, eftersom det inte börjat spricka runtom "gropen".

4000:- spänn. För en lagning. Det är dyrare än tandläkaren.

Som tur är har vi helförsäkrat. Så vi behövde bara betala 200:-. Det är självrisken i detta fall. Vid bytet i fjol kostade det 1700:- i självrisk.

Inte behöver man bråka med försäkringsbolaget själv, heller. All kontakt sköts av glasmästaren.

Något skall man väl ha för pengarna.




Andra bloggar om: Otur, Bil, Försäkring

Perversa böjelser

Ingen av de ca 200 personer som dött av fågelinfluensa i världen sedan 1998(!!!!), har smittats av en vild fågel.

Ingen!

Så vad är alla så rädda för?

Håller merparten av svenskarna på med nekrofili med döda fåglar ute i buskarna, eller något annat jox?
I så fall förstår jag oron.

För det kommer det nog aldrig att utvecklas något vaccin, som hjälper.



Andra bloggar om: Fågelinfluensa, Vaccin

Somliga verkar obildbara

Det är fullt konstaterat att det finns flera världar. Till exempel styrleseproffsvärlden. Den verkar rätt obildad, och definitivt isolerad från den vanligaste. Den där folk jobbar och sliter och får se en lite summa i sitt orangea kuvert. En summa som på sin höjd skulle räcka till gåsleverpastejen på herr styrelseordförandens i LKAB, morgonmacka.

"Vi räknade aldrig ut vad totalsumman skulle bli", beklagar han sig, när han konfronteras med att VD för gruvbolaget kammar hem 80 miljoner kronor, när han vill pensionera sig.

"Men jag skulle aldrig göra om ett sån't avtal igen"

Undrar det jag.

Var har han varit de senaste decenniet?
Någon sluten anstalt, låter det som.

Nu krusar det sig i dammen.
Och sedan händer inget mer....



Andra bloggar om: Näringsliv, Girighet, Pensionsavtal

Blir du inte lockad

Så här ser det ut i Björklidens backar idag på morgonen.

I slutet av månaden åker jag där.



Andra bloggar om: Fjäll, Skidåkning,Snö, Vintersport

Följden av ett ord

Jag har sett barnförbjuden film. Sedan länge. Mina föräldrar var medlemmar i något som i Kiruna hette Filmstudion. En lördagseftermiddag i månaden, minst, visades en film, som av någon anledning inte letat sig upp dit på vanliga vägar. Kanske någon lite udda film. Smal. Eller så var det en klassiker. Äldre filmer som kunde ses om. Vid varje föreställning var det också någon lokal kulturpersonlighet som höll ett lite anförande om filmen.

I målsmans sällskap, kunde jag ibland gå med. Redan från 12-årsåldern såg jag alltså sådant som egentligen var menat bara för de som var 15 år och däröver. Var jag stolt? Jo!

Igår kom jag plötsligt att tänka på en scen ur en av dessa filmer.

Det är krig. Första eller andra världskriget. Vet inte vilket. Italiensk landsbygd. Varmt, torrt, dammigt, smutsigt och fattigt. Folk svälter. Männen drar ut i strid. Kvinnorna blir kvar. Desperationen lurar alltid under ytan. Hur skall man överleva. En kvinna på gränsen till sammanbrott. Dottern våldtagen av någon soldat. Sorgen över detta är överskuggar allt. Men man måste som sagt överleva.

Desperat beslutar kvinnan att sälja sin bröstmjölk. Det är detta som etsar sig fast i min 12-årshjärna.
"Chi vuol' latte.....chi vuol' latte...". Kvinnan går ut i omgivningarna, handen runt sitt ena bröst. "Vem vill ha mjölk..."

Den scenen har jag aldrig glömt. Kvinnan spelades av Sophia Loren. Vacker som en gudinna, trots sin roll som härjad bykvinna.

Jag vet inte vad som hände, jag vet inga detaljer från filmen i övrigt och vet inte vad den heter. Den måste alltså vara gjord någon gång i slutet av 50-talet.

Kanske någon känner igen den.

Allt dök upp i min hjärna, när en kvinna beställde en latte på Wayne's Coffee, där jag råkade gå förbi. Hon hade en väldigt speciell röst. Det var den jag reagerade för.

Och för ordet.

Och vid fönstret...

... på mitt lunchsställe, sätter sig en man med en latte och begrundar livet.
- Vad gör jag här, tänker han kanske.

Ja. Det undrar jag också.
Vad gör han här?

Uppdatering: Jag tror mig nu veta vad herr Lassgård gör här. Det pågår en inspelning av en kriminalserie här i Filmpool Nords ateljéer på Kronan. Kanske är han med där.

Oj

Syrran ringde. Hon skall titta upp på en fika i eftermiddag.

Tur att jag precis städade och ställde undan dammsugaren. Man vill ju inte ha en storasyrra med lårbensbrott på halsen.

Hur skulle det se ut?

Ett lårbensbrott på halsen!