Luleå, Södra hamn och Varvsleden kl 14:37. Skymning.

Nej - Det är inte is. Det har regnat.

*****

Man kanske inte bor så dumt till, ändå

Ibland är man nog lite hemmablind.

Här låter det som att jag ska vara rätt nöjd med sakernas tillstånd i min stad.

Ledarbloggen

*****

Lurad

Det pratas rätt ofta om källkritik i flödena på sociala medier, där både sopor och guld sprids. Det är inte helt enkelt. Men jag tror att vår förmåga blir bättre och bättre. Vi har blivit lite mer misstänksamma mot de mest flagranta dumheterna.

Själv försöker jag hålla ett kritiskt öga på det som skrivs och sprids. Men jag gör det även i så kallade gammelmedia eller traditionella media. Till exempel lokaltidningen. Här skrivs nyheter och rapporter från vårt stora län, som jag känner rätt väl efter dryga 66 års insamlade fakta i stort och i smått.

Men hur många gånger blir jag inte lurad, när det rapporteras om saker som man inte har någon som helst koll på. Förmodligen sväljer jag massor, utan att reflektera. Ibland surnar jag dock till. Det är när jag ser faktafel som är så uppenbara som i bifogade exempel.

Erkänner att jag inte hade en aning om var byn Suijivaara ligger. Där inträffade häromdagen "ett skottdrama"! Skott kan jag hålla med om. Det sköts på brevlådor och annat fast. Drama ... Nja, det vet jag inte att jag skulle kalla det. Ingen kom till skada.

Däremot reagerade jag direkt på byns placering "5 mil öster om Karesuando". Även en ung reporter på en lokaltidning borde ha viss geografisk bildning och känna till var Karesuando ligger, nämligen vid den yttersta av gränser mot grannlandet Finland. Vart placerar det Suijivaara?

Naturligtvis beslöt jag mig för att undersöka saken. Suijivaara ligger 37 km söder om Karesuando. I Sverige. I Norrbotten. I tidningens spridningsområde. Ska jag vara extra noggrann kan jag sträcka mig till att det ligger sydsydost om Karesuando. Men jag nöjer mig med "söder om".

Detta exempel må vara en petitess.

Men frågan kvarstår: Hur ofta sväljer man felaktigheter, som är av mer allvarlig natur. Där man inte känner till sakförhållanden.

Nu blev du skraj, va?

*****
Läs även andra bloggares åsikter om NSD, Media, Tidningar, Press

Jag skrev nyss ett mejl

Till jimmie.akesson@riksdagen.se

Hej!

Jag skriver till dig med anledning av den smutskastning av Sverige, som ni bedriver utomlands.

Ni undertecknar det bl.a. med "The people of Sweden", som jag är en del av. Däremot har ni ingen som helst fullmakt att inkludera mig som
avsändare.
Med hänvisning till min integritet och den personliga frihet ni säger er värna, vill jag därför att ni gör ett tillägg till underskriften.
Det går bra att komplettera flygbladet med "except Bert Bodin". 
Jag ser fram emot en bekräftelse när det är gjort.

Tack för din förståelse.
Bert Bodin

*****

Ibland stannar ...

.. verksamheten på jobbet.

Han heter Gunvald och är åtta veckor gammal.

*****

Ligger på soffan ...

.. och läser, när en bil i p-huset på andra sidan gatan beslutar skicka helljuset rakt in i vårt vardagsrum.

Det regnar ute. Det både hörs och syns.

*****

Morgonreflektion II

Varför envisas mediefolk och politiker med att uttala Europeiska rådets ordförande Donald Tusks namn på engelska. (Han är polsk politiker.)

Det tycker jag är tuskigt, mot honom.

*****

Morgonreflektion I

.. sa kompostbilen, på tomgång i minst 5 minuter.

Häpp!


(Observera att den bara stod där. Hade inget jobb på gång just då. Föraren var förmodligen inne och handlade.)

*****

Och när eftermiddagen ...

.. mognar, beslutar sig solen för ett utbrytningsförsök.

 

***** 

Sista rycket ...

.. från balkongen.

*****

Hur korkad är man inte

Här i hushållet är vi för öppna utsikter. I alla fall i möjligaste mån. När man bor mitt inne i en "förtätad stadskärna" (som det heter), ska man bo rätt högt över marken för att få de riktigt stiliga utsikterna.

Istället visar våra vyer åt ena hållet, en i och för sig vacker innergård med körsbärsträd, hallon, vinbär och krusbärsbuskar, krolliljor och annat. Åt andra hållet stirrar vi rakt in i ett p-hus. Och står det snygga bilar där, må det väl vara hänt. Men det är inte så himla farligt ändå. Man vänjer sig.

Men att nu, när vintern närmar sig, men ändå inte släppt till ordentligt, utan håller inne med den ljusa fina varan som vi är vana vid, byta gardiner, är en märklig tradition.

Att dessutom "fira" mörkret genom att byta från vitt till mörkaste blått, det vill säga från ljust till mörkt, måste väl anses som en paradoxal handling.

Men så har det alltid gjorts. Och så ska det alltid göras.

Hm!

*****

Tips

Ett av våra vita favoritviner genom åren är La Gasgogne par Alain Brumont Gros Manseng Sauvignon.  Det får högsta betyg i många tester.

Nu har jag även hittat ett rött vin från samma gubbe. Chateau Bouscassé. Även det har fått högsta betyg. Vi drack det ikväll, till renfilén. Passade utmärkt.





*****

En lördag i stan

Surväder. Då passar det bra att stanna i stan, för en gångs skull. Inte för att vi har några direkta ärenden, men några små inköp från "att-göra-listan" kan man ju alltid fixa. Det blir förstås Clas Ohlson. Vad annars. Ibland är jag oftare där än på ICA, eller Coop, och förstår inte hur man klarade sig innan Clas kom till stan.

Släntrar runt lite i hopp om att träffa några bekanta. Och visst blir det ett hej här och där, men det verkar som att stan mest fylls med hitresta veckoslutsresenärer. Vi jagar också ett lugnt fikaställe, vilket inte är det enklaste. Espresso House är fullpackat med lång kö till disken.
 - Jag vill ha en macchiato, laktosfri, med glutenintoleransmjölk.
Ja, man kan ju förstå att det tar tid.
Ebeneser var lite för folktomt. Lite röra vill man ju ha. Wayne's ... näe. B O:s för trist. Friends fullpackat till bristningsgräns. Men sedan kom vi på ....
 - Vi går till Savoy.

Och där slår vi oss ner i lobbyn. Får oss en lugn stund i trivsam miljö. Och här kan vi också konstatera att det är veckoslutstrafik. En jämn ström till incheckningen på hotellet. Folk kopplar av i lobbybaren, eller är på väg ner till spa:et.

Jättegott kaffe. Jättegod morotskaka. Sköna fåtöljer.
 - Jag tror jag pömsar lite, sa jag, men skötte mig fint och lät bli.

På hemväg (den är inte speciellt lång, eftersom vi bor ungefär 250 meter från det mesta här i centrum) går vi in i bokhandeln för att botanisera lite. Glädjande tycker jag, att det är så mycket folk. Boken lever.
Uppenbarligen.

Det finns kanske hopp.

Trängsel vid kassan i bokhandeln

*****

Nä - Det är väl bäst ...

.. att jag börjar förbereda middagen. Den måste ju i alla fall tinas. Jag är så innerligt tacksam att vi har tillgång till ekologiskt och närproducerat kött. Här kommer inget danskt penicillinfläsk över tröskeln.

Nu ska väl sägas att köttkonsumtionen i det här hushållet är synnerligen blygsam. Inte ens en gång i veckan äts det kött, förutom en eller annan skinkmacka. Fisk, däremot. Och grönsaker.

Det är grejer det!

*****

November

Jo, det märks. November är nog den tristaste månaden jag känner till. Och inte lär den bli bättre med åren ... Ja inte mina år, utan klimatets. Det förutspås kortare vintrar och varmare ....
 - Jippiiiiiiiieeee, säger alla korttänkta.
Låt mig då tillägga ... och regnigare. Mycket regnigare.

Seså. Nu kan du smeta ut det där glädjesmilet.

Det är ingen kul bild som målas upp för Sveriges kommande klimat.

Tur att man hunnit vara på 70-årskalas kring lunchtid och hann hem innan det utlovade underkylda regnet börjat. En annan dålig vana, som vädret börjat med. Kan inte påminna mig att något så korkat var uppfunnet förr i tiden. Numera rätt ofta förekommande.

Skönt att krypa inomhus.

*****

Efter hummersoppan ...

.. blev det älgfilé.

Gott! Jag lovar.

*****

Jo - Det blev en bättre ...

.. dag idag, torsdag. Jobb och krax, men ändå med en kännbar förbättring. Sedan får vi se om det är varannadagsmönstret som gäller, eller om viruset har ledsnat och beslutat ge sig av.

Planeringsjobb, svarar på jobbsökarmejl, bokar kurs i Oslo, kort möte med chefen, och funderar på lösningar i Piteå. Äter lunch med kollega Rigmor och kompis Anders. En fantastiskt god sej under tapenadetäcke och med chilikryddat saffransris. Sänder kondoleansblommor till kollega, som förlorat en anhörig i natt. Justerar hemsida.

Kommer hem och inser att jag ska passa på lite extra. Det blir mera god mat ikväll. På finkrog.

Det tar sig.

*****

Bakslagsdag

Mönstret följs noggrant. Ena dagen fräsch; nästa dag tristare. Det betyder förhoppningsvis en bättre dag imorgon, när jag ska jobba.

Andra som jag hört har samma virus, har samma erfarenhet. Jag resonerar också som så, att eftersom det är fem år sedan sist som jag hade en förkylning  (som inte var mer än några dagar) får jag hoppas att jag nu fyllt kvoten för 10-15 år framåt.

Så får det bli.

*****

Det är när jag ...

.. slår upp dagens lokaltidning, som min tilltro till mänskligheten får sig en rejäl törn.

*****

Har du ett B-skåp

En klocka i badrummet hade stannat. Lätt fixat tänkte jag. Jag byter bara batteri. Det finns sådana hemma. Det är jag säker på. Jag vet att det är samma sorts batteri som i mitt armbandsur.

Men var har jag dem?

Söker i lådorna i skrivbordet, där jag har lite annat tekniskt. Ingen framgång.
 - Typiskt, tänker jag. Då är de väl slut. Men så slår det mig.
 - B-skåpet, säger jag för mig själv. Där finns det säkert batterier.

Vi har ett B-skåp. Det heter så sedan vi flyttade in här i lägenheten. Där till höger om kylen. Ett smalt, högt skåp. På lägenhetens planritning benämnt B. Varför vet jag inte, men det har fått heta så i alla tider.

Där till höger om kylen finns det. Det välsignade B-skåpet.

Här finns det mesta av livets nödtorft. Inte i någon speciell ordning. Snarare tvärtom. En enda röra. Men här finns fynd. Verkliga fynd.

Högst upp finns spritförrådet. Fin whisky inköpt direkt på destilleriet i Skottland i maj. Flera sorter. Där finns två sorters cognac, en Limoncello samt någon mysko snapssort, som vi köpte på Cypern. Nä - En expedit hävdade att det inte är Raki, eller någon sorts Ouzo. Vi har inte vågat oss på att öppna den än.

Under spriten finns receptsamlingarna, som får dela bostad med strykjärnet. Och Längre ner finns lite fina viner. De där man sparar till ett högtidligt (Nåja - Det finns många högtider.) tillfälle. Och under dem finns platspåsar, som döljer en stor bunt med hushållets alla bruksanvisningar, som arkiveras där.

Mellan de två senast nämnda nivåerna finns "fyndlådan". Snören, etiketter, sybehörslåda, klister, tandborstshuvuden, kökshanddukar, vetekudde, noppborttagare, tändstickor, ficklampa, reflexer, pappersnäsdukar, tomma plåtaskar, tejp, bordspaljetter, engångsglas för champagne, pappersnäsdukar med julmotiv, smyckelåda (tom) från Georg Jensen ...   Och, ta mig tusan, batterier av i stort sett alla sorter. Även de jag sökte. Tre stycken.
 - Jag visste det, jag visste det!
Triumfen fanns där, tills jag öppnade klockan.
 - Javisst ja. Här ska det ju vara en minimal knappcell. Hm! Humöret ner.

Jag tog ut det gamla batteriet. Råkade därvid ha sönder den lilla hållaren. Skit också!

Och så fick klockan gå till de sälla jaktmarkerna. Till urtiden, kanske. Eller var nu gamla klockor tillbringar sin tid efter döden.

B-skåpet fick skämmas lite just den här gången. Inga miniknappceller i lager.

Vad har du i ditt?

*****