Här är ett exempel ...

.. på en sådan där PutinTrump-individ, som jag nämnde i inlägget igår kväll.

De finns närmare än man tror. 

*****

Så har ännu ...

.. en dag gått i harmonins och den fullständiga lyckans tecken.

Jobb. Som vanligt. Ja - åtminstone de senaste nio dagarna. Idag lite mer på rutin, om jag jämför med gårdagen. En upphakning i systemet låste mig lite för länge. Byggandet fick vila, tills jag fick hjälp av ett proffs. Men man har ju alltid andra arbetsuppgifter. Sysslolös blir man inte. Om inte annat kan man ju sitta och tänka. På jobbet.

Mer bekymrad kan jag ju bli, när jag tänker på sakernas tillstånd utanför arbetet, förstås. Flyktingsituationen, krig, annat elände. Idioterna Putin och Trump. Märkliga SD:are, där många kan räkna in sig i samma kategori som nyss nämnda idioter.

Klimatet står på huvudet. Eller åtminstone vädret. Luleå har idag haft den varmaste marsdagen sedan mätningarna startade. En rad vinteraktiviteter har fått upphöra. Isborgen, som glatt så många barn och vuxna, är nu stängd. Fem veckor blev dess liv. En inbyggd räknare slutade på en kvarts miljon åk!

En kompis, som jobbar i besöksnäringen har betydelsefullt besök från utlandet, som vill uppleva vinteräventyr. De har fastnat inregnade i Riksgränsen. Inte vad som var planerat.
 - Hur är det hemma, frågar han i hopp om att vi ska kunna meddela spännande aktiviteter, som han kan ta med sina gäster till här vid kusten. Isäventyr i skärgården, till exempel.
 - Lite varmare än på Kreta, sade vi.

Nåväl - Det kan tyckas vara småsaker. Men på lång sikt får det betydelse.

Så för ögonblicket är dagen passerad i harmonins och den fullständiga lyckans tecken.


Om man bortser från det mesta.

*****

Idag känner jag mig ...

.. riktigt stolt över mig själv. Som jag berättat gör jag just nu en heltidsinsats på jobbet. Jag bygger webbsidor. Visst - Jag har jobbat med uppdatering av befintliga sidor tidigare i flera år, men aldrig konstruerat.

Idag var jag lite smått irriterad. Verktyget funkade inte riktigt som jag ville. Dessutom fick jag ingen snabb hjälp från webbyrån, vilket låste mig vid några tillfällen. Jag skrev ett mejl, för att få någon att reagera, men inget hände. De hade tydligen fullt upp med annat, vilket jag i och för sig kan förstå.

Men då for fasen i mig. Ska jag verkligen inte kunna fixa det där själv? Började treva, hittade en tråd, nystade upp den .... fick napp. Va!? Funkade det! .... Men då kanske man kan göra såhär, tänkte jag och fiskade vidare. Och det kunde man. Plötsligt satt jag där med en färdig grund, med rätt logga, rätta färger och de rätta nivåerna.

Kul var det att mejla tillbaka till webbyrån och säga: Du behöver inte svara. Jag fixade allt själv. Du har fått en konkurrent. Jag satte dit en smajly också. För säkerhets skull.

Det blev så kul att jag inte märkte att klockan passerat hemgång.

------
Efter jobbet hade jag dejt. Litet planeringsmöte inför helgen, över en lätt måltid med lax och ett glas vitt. Allt gick bra - uppgifterna fördelade. Nu är det bara två arbetsdagar kvar den här veckan. För jag är ledig på fredag.


*****

Vi tar väl ...

.. en repris, va. 

Precis som i fjol. Bara en dag försenad.

Huvudlöst i vilket fall.

Bilden tagen 14 mars i fjol

Uppdatering kl 14: Vi nöjde oss inte med det.

Och Chania på Kreta hade bara 11 vid samma tidpunkt.

Någon som undrar om något är fel?

*****

Som folk

I morse hörde jag en lärare som talade om sin arbetssituation, och hur han kunde gå från skola till skola och få högre lön. Det har på grund av lärarbristen blivit så att skolor och kommuner övertrumfar varandra med goda löneförmåner. Ja, vi har ju en avreglerad marknad, så vi har väl själva bäddat för det, tycker jag.

En sak som nämndes i sammanhanget var risken för att elever får byta lärare oftare än förr.
 - Mina barn orkar inte med förändringar.
En förälder curlar. Som vanligt. Och tycker förstås att hen själv heller aldrig ska byta jobb, för "arbetskamraterna orkar inte med förändringar". Eller???

Fröken Hjärtstrand med ungskock

Jag började i första klass 1956. Gunnel Hjertstrand hette min fröken. Hon blev sjuk vid ett tillfälle och vi fick en vikarie, fröken Åkerström, eller Åkerlund. Mitt bestående minne av henne var att vi fick för första gången i mitt liv fingermåla. Vilken chock. Vi behövde inte använda pensel! I andra klass fick vi fröken Rånlund. Henne hade vi respekt för, även om hon var oändligt snäll och rar. Men hon var gift med den tandläkare vi hade på barntandvården. Man vet ju aldrig vad som kan hända om man misskötte sig i skolan.

Fröken Hjertstrand blev visserligen frisk, men flyttade från Luleå. Så henne såg vi inte röken av. Å andra sidan blev det skolbyte till klass 3. Eleverna i det kvarter där jag bodde fick flytta från Norra Örnässkolan till Lövskataskolan.

Herr Bodin får diplom som skolans artigaste pojke. Fröken Strömberg övervakar

Och givetvis fick vi en ny lärare. Den här gången en bestämd och hårdsminkad dam vid namn Aurora Strömberg. Nära pensionsåldern. Hon var väldigt speciell och höll ordning och reda. Vårt klassrum hade dörr ut till korridoren bakom ryggen på oss.
En gång glömde Aurora att säga "Helt om", när vi skulle marschera ut för rast. Så jag backade ut. Det sågs inte milt, och jag fick raststraff. Det betydde att jag inte fick gå ut på rasten, utan fick stå i korridoren och skämmas. Det gjorde jag inte.

Examen i fyran. Jag blev tillbakakallad till fröken Melander, eftersom
jag glömde att ta i hand, när jag fick mitt betyg. Därav de muntra minerna.

Sedan kom fjärde klass. Fru Strömberg pensionerades och vi fick fröken Melander, som vi, hör och häpna fick behålla även i femman. Ung och förmodligen nyutexaminerad. Men snäll och duktig.

Nya äventyr. Klass sex hade jag Gerd Fredriksson. I ny skola. I ny stad!!! Kiruna. Hjälp. Det gick finfint förstås. Jag fann mig genast tillrätta och gick så småningom vidare till Realskolan (dåtidens högstadium), där vi fick ämneslärare. I stort sett en lärare för varenda ämne vi hade. 7-8-9 stycken, säkert. Gick ut med höga betyg.

Tänk - Jag minns min skoltid som rätt trevlig, även om man ibland längtade ut till andra aktiviteter än att sitta där och träla med matte, eller kristendom.

Trots alla förändringar jag var med om under de sammanlagt nio åren, som avslutades med att hela klassen fick åka tåg från Kiruna till Berlin på skolresa, kan jag heller inte tycka att det inte blev folk av mig ändå. Man fick vara med om en hel del. Mångfald är väl bra. Kanske är det därför jag nu, i vuxen ålder är rätt öppen mot än det ena och än det andra.

Men curlande föräldrar har jag svårt för.

Eller vad tror du?

*****

Långa rundan

Vi skippar havet och skidorna också idag. Vädret bjuder inte in riktigt. Men det här gråblåvita är inte så fult heller, egentligen. Lika stilla och lugnt idag, som igår.

Men en liten, fast ganska stor överraskning hörs över skogen. Två ståtliga sångsvanar stävar framåt på låg höjd ivrigt tutande på sångsvanars vis. De är nog de första flyttfåglar som kommer hit. Frågan är bara var de ska hitta öppet vatten. Havet är ju fruset, liksom alla sjöar. Men kanske finns några vakar närmare Råne älvs utlopp.

Paret ville dock förbli anonymt och inte vara med på bild, tyvärr.

*****

Som spöken ...

.. nästan, står träden utanför sovrumsfönstret.

Nu har det utlovats viss lättnad i dimman. Spännande att se om det stämmer.

Men nu blir det frukost.

Gomorron!

*****

Det blev improviserat

Citronsnabbrimmad röding med mandelpotatisstomp, rödcoleslaw sweet and sour och isad mango.

Så blev det. Och det blev gott.
Väldigt gott.

*****

Maken ...

.. till händelslös lördag, var det längesedan sist. Vi åke ut till stugan i skogen vid havet. Dimma, dimma, dimma och åter dimma. Allt är stilla och helvitt. Marken, skogen, luften. Allt är vitt. Fullständigt vindstilla. Vi har ju högtryck. Det va ju det. Då konserveras det väder som råkar befinna sig på plats.

Skidturen ut på havet skippade vi. Det fick bli en lite håglös promenad istället. Knappt ens en fågel såg vi. Än mindre några andra djur. Det var helt stilla.

Skottade av havskajakerna, för att lätta på tyngden av snö över dem. Utfodrade fåglarna, som är ovanligt fåtaliga även vid matningen. Det känns inte bra.

Nä - Det är väl bara att börja fundera över middagsbestyren. Röding i någon form blir det. Men hur ska den tillredas. Hur skall den monteras och serveras.

Ja, händer det inte något så får man väl krångla till tillvaron lite extra. Då hamnar man ju åtminstone i händelsernas centrum. De händelser som händer, alltså.

*****

Reafynd

En bok om närhet. Det låter väl lockande och intressant, eller hur.

Och närmare än såhär kommer man sällan. I alla fall inte så tydligt och detaljrikt.

Ett stort praktverk med fantastiska bilder och tillhörande små berättelser. Lärorikt och läge för ytterligare nyfikenhet från min sida.

90 kronor fick jag betala för det sista exemplaret på min närmaste bokhandel. Det blir 47 öre per sida. Definitivt ett fynd.

*****

Genom dimma ...

.. och vackert frostade skogar åker vi ut till stugan och finner att ladan skaffat pagefrisyr.

*****

En salt fråga

Upptäckte vid frukostbordet att saltströaren av glas såg lite beige ut. Hm??

Vi studerade det hela tills vi kom överens om att slänga saltet. Ströaren var nyfylld. För jämförelsens skull hällde jag upp salt direkt från samma paket för att jämföra.

Som du ser är det skillnad. Högra halvan är gulbeige. Vänstra vit.

Har du en förklaring? Kan Seltin missfärgas av ljus?

*****

Som florsocker ...

.. över snödrivorna har nattens dimma gått till ro.

*****

Representation och självrisk ...

.. är inte särskilt enkla ord, när de ska översättas till engelska. Det kan tyckas enkelt, men försök själv! Representationen handlar alltså om regler för att bjuda kunder på restaurang. "Räppräsäntäjjsjön" duger föga och "sällfrisk" är inte heller framgångsrikt, när det gäller försäkringsfrågor..

Jag har ändå hunnit med en hel del idag, trots hakningarna. Arbetet med de hemsidor jag håller på att bygga går framåt. Men så mycket det är kvar! Hur ska jag hinna. Det finns en deadline, förstås.

Men nu stundar fredagsmys. Hemma i stan. Och middagen kommer på bordet utan min hjälp.

Det känns bra.

Man kan ju ...

.. alltid ta en pubmiddag, om det blir för tråkigt med gröt.

*****

Det här med att ...

.. jobba heltid går ju bra de också. Inte alltför ansträngande.
- Men är du här idag igen?
- Jobbar du över?
- Varför är du här?
Kollegerna har inte riktigt förstått att mina 20 procent arbetstid har blivit 100.

Vad gör jag då? Jo, jag bygger portaler.
- Har du gått och blivit byggarbetare, Bert?
Det handlar om webbsidor. Portaler, skräddarsydda webbsidor för ett par av våra största kunder. Det är hantverk. Dessutom med ett nytt verktyg, som jag inte är helt bekant med. Men nu på tredje dagen, har det lossnat. Och det är kul.

Att skriva informativa texter är också en utmaning. Man får ju inte bladdra på lite hursomhelst, även om det privata bloggskrivandet förstås har varit en god hjälp.

Första kundens portal nästan klar för besiktning. Allt ska kollas och dubbelkollas. Länkar ska fungera och bildmaterial kompletteras. Dessutom ska jag försöka lära ut konsten till en efterträdare.

Dagarna går.

*****

Uppryckning - eller....... ?

Bettittade just ett av de mer deppiga program jag sett på länge i TV. Gympaläraren. Vilket mörker!

Grunden är att programledaren Kalle, kommer till en skola i Ösmo och får bevittna förfallet. Ja, så känns det. Förfall.

En trist skola, ett urtrött lärarrum, lata elever, men en någotsånär alert idrottslärare. Han kämpar på, verkar det som.

Eleverna däremot, verkar håglösa (undantag finns), och verkar tycka att "om man inte vill vara med på lektionen, så är det bara att låta bli". Och ingen reagerar!??? Vad är detta?

Kalle ska tydligen nu försöka få fart på ungarna (de går i nian, så de är faktiskt ungdomar). Det blir inte någon lätt uppgift. Visst hänger en del elever med på idrottslektionen. Men 17 elever saknas, när lektionen börjar.
 - Nä. Det där är inget för mig.
 - Vi är väl inga treåringar, säger en tjej, som inte vill ha regnkläder på sig för att de är fula.

Det blir en del träning för ett fåtal. Situationen är den att svenska skolor erbjuder väldigt lite röra-på-sig-aktiviteter, jämfört med andra länder i Europa. Vi ligger någonstans på 24-25 plats av 30 länder. Vad det kommer att innebära på sikt, kan man bara sia om. Men spådomen är nog rätt realistisk, när man säger att artrosen sätter in, när ungarna uppnått 35 års ålder.

Kalle jobbar på så gott han kan. Inbjuder till föräldramöte också och förbereder med fika.
 - Det kan ju komma 100 personer, säger han och öser upp kanelbullar i brödkorgarna.

Tio personer dök upp. Kanske representerade de 5-6 elever. Stämningen var entusiast ....
Nä - Det var stendött. Kalle fick inte ens ett tack, efter mötet, när han i sin tur tackade de närvarande. Han fick försöka dra igång en liten applåd själv. Den följdes av kanske två personer. Håglöst!

Men vi får väl se. Första avsnittet slutar med att Kalle fixar lånekläder för träningsändamål. Och rektor fixar en tvättmaskin, där kläderna kan tvättas. Skor kommer också för utlåning. En liten ljusning. Hoppet stiger. Några elever tycker att kläderna är snygga och hoppar med på studsmattorna i gympasalen.

Men summa summarum.
Det går utför.
Tyvärr.

*****
Läs även andra bloggares åsikter om Motion, Skola, Gymnastik

Först manlig dans i ...

.. programmet Bastubaletten i SVT.

Och nu detta!!...

Hur känns det att stå på huvudet?

Dessutom är min egen högsta chef kvinna.

*****
Läs även andra bloggares åsikter om Norrbotten, Fördomar, Bastubalett, Internationella kvinnodagen

Hm ...!!?

Är det detta som kallas damsadel???

*****

Har ingenting hänt - eller - Ingenting har hänt

Det finns förmodligen ingen vidareutbildning för en kategori formgivare (jag vägrar kalla dem designers), som många av oss är drabbade av. Drabbade på grund av att de formger en av de mest vardagliga hushållshjälpmedel (efterledet i detta ord ifrågasätter jag) som svenska hem använder. Nämligen kaffebryggare. Själv är jag befriad, eftersom jag gillar enkelhet.

Jag har ondgjort mig över dem förr. Det blev ett mycket läst och uppskattat inlägg. (Ledsamt nog är alla kommentarer borta.) Tyvärr nådde det inte avsedd läsekrets, nämligen formgivarna. Eller också valde de att ignorera och tog istället fram sin psykopatiska läggning. Ingenting har nämligen blivit bättre vad gäller kaffebryggarformgivarambitionerna.

Till helgens hyrda bostad hörde ett dylikt plastmonster, vilken jag beordrades använda vid ett tillfälle. Oskuldsfull som jag är, tog jag mig an uppgiften, fullt förvissad om att såhär 6 år efter det förra tillfället bör väl utvecklingen ha gått framåt på något område, även om jag för det mesta upplever det motsatta.

Här följer en steg-för-stegbeskrivning av händelseförloppet.

Försök träffa rätt, om du kan.

Att fylla på vatten är en kamp. Om man vill ha vattnet i behållaren alltså. Egentligen skulle det behövas en separat kanna för att det ska fungera smärtfritt.

Här används kaffekannan. En bullig sak, som måste vändas uppochner för att man ska få ut allt vatten.

Lägg därtill den anorektiska påfyllnings-tanken, samt det faktum att det över hela mojängen finns ett uppfällbart lock, som kan ställas i upprätt läge, men inte mer, och som effektivt hindrar att kannan kan föras närmare, eftersom även kannan är försedd med ett lock som stöter i det tidigare nämnda. Bryggarens lock kan heller inte fällas upp förrän man flyttat hela apparaten långt fram på kanten av arbetsbänken, med risk för att den hamnar utanför. Locket skulle annars vara helt omöjligt att fälla upp mer än 4,7 cm, eftersom det därefter stöter i porslinsskåpet ovanför.

Det är nära att man i vrede bryter av det förbenade locket. Bryggaren skulle då få ett närmare 76-procentigt påslag i tillgänglighet.



Bilden till vänster visar den skala där det är meningen att man ska se hur mycket vatten man fyller i. Och som varje normalseende människa kan notera, så är det fullständigt omöjligt att avläsa något resultat.

Så förutom en extra kanna, skulle formgivaren ha skickat med en stark ficklampa, som skulle kunna användas till att lysa in i schaktet och där konstatera vid vilket skalstreck den lilla grå kulan har hamnat.


Slutligen har jag, för att i viss mån lindra formgivarens arbete med att namnge katastrofen, redan hjälp till med att sätta ett mer adekvat namn på skapelsen.


Hör du nu till den stora skara som drabbats av de sadistiska psykopaterna, tycker jag att du ska lämna den till  återvinningen för destruktion, eller nedsmältning till ny plastmassa att användas till t.ex. våtrumsmatta, eller dylikt. Helst bör du också ge den säljare som sålt skräpet till dig en käftsmäll.

Jag har talat med jurister, som intygar att det är fritt fram, eftersom de förmildrande omständigheterna är kolossala.

Ovanstående åtgärder kommer att leda till ett hälsosammare hemmaklimat.

Köp en tvådelars bistrobryggare. Problemfritt och enkelt. Gott kaffe blir det också. Snabbt.


Här finns det gamla inlägget som jämförelse. Har utvecklingen gått framåt?

*****