Så var ...

.. älgköttbullarna rullade och stekta och lagda i en vacker keramikskål.

Som jag gjort själv. Ja ...skålen också!

*****

Nummer 2

I början av december konstaterade jag att den första av mina fem orkidéplantor hade börjat blomma och att flera andra stod på kö, dvs. hade knopp.

Idag gjorde tvåan entré. En gammal planta som troget producerar, varje år. Men sällan den här tiden på året. Märkligt. Jag var lite tveksam om hur den skulle orka, när inget dagsljus finns. Men orkidéer är kanske kloka och omvärldsorienterade. Förmodligen har just denna räknat ut att den här fredagen är årets mörkaste. Nu blir det bara ljusare.

Får jag presentera ytterligare en ur släktet phalaenopsis.

Phalaenopsis gör sig ännu bättre om du klickar på bilden.

*****

Julträff

Dagarna före jul innebär sedan många år att en kompisträff går av stapeln på puben. Varje gång är samma bord bokat.

 

Inget undantag i år. Så satt vi där och njöt och åt, pratade och skrattade. Och så de vanliga planeringarna för vintern. Ska vi ta Val Gardena. Eller blir det Levi. Eller båda?

Inget blev bestämt om det. Men däremot en helt ny aktivitet. Mer om det senare.

Kvällen gick fort. Julklappar utväxlades. Och sedan kramade vi varandra god jul.

*****

Lunchutsikten ...

.. från Bistron idag över Norra stadsfjärden.

Vår populära isbana och promenadväg har öppnat för allmänheten.

Klicka på bilden för bättre kvalitet.

*****

Bra idé

Traskade iväg till stadshuset. Jag hade nämligen läst om en bra idé, som Luleå kommun kommit med.

 - Hej! Läste i tidningen att man kunde få fettratt. Vart ska jag gå för att hämta en så'n?
 - Hur många behöver du, frågade den glada tjejen i receptionen.
 - Eeeh - ja, får man två, frågade jag.
 - Jovisst. Det går finfint.
 - Behöver en i stugan också, sa jag.

Hon försvann i kulissen och hämtade två fettavskiljningstrattar.
 - Varsågod!
 - Men tack, sa jag. Och God Jul.
 - Detsamma önskar jag dig, sa hon och log.
 - Ja, och eftersom jag inte tänkte komma hit i mellandagarna, så önskar jag dig ett gott nytt år också, sa jag.
 - Jamen detsamma då också.

Vilken utmärkt liten julklapp som kommunen står för. Någon har tänkt till, och kommit på den strålande idén. Fett i avlopp är inte kul i längden. Tänker på fettproppen Hugo i London, som vägde 130 ton och var 250 meter lång. Det var hösten 2017. En sådan vill vi inte ha här i kommunen. 

Så har man också bidragit till energiförsörjningen.

Flera kommuner i Sverige har gjort liknande satsningar.

Sanna mina ord. År 2027 kommer de på detta i huvudstaden också. Och då blir det riksnyhet.

*****

Nog måste man väl beundra ...

.. Sverigedemokraterna? Så skickliga de är med att upprätthålla sin image, vårda sin värdegrund, och sin proffsighet när det gäller dumheter.

Jonas Millard avgår, och då mister de ju ännu en förkämpe.
Hur ska det gå, hur ska det gåååå ...?

Skämt åsido.  De måste ha rekord i svensk historia när det gäller avhopp och uteslutningar. Både på riksplanet, i kommunala- och landstingssammanhang.

Vem röstar på dessa jubelidioter?

*****

Och det är ...

.. grädde och prinskorv och grönkål och skinka och julmust och hjortronfil och potatis och skinka och gruyère och senap och clementiner och löksill och rödkål och juläpplen och paté och julkorv och  julkaffe och senapssill och grötris och älgfärs och helmjölk och blodapelsiner och björksavsfil och havredryck och torkade tomater och gravlax och  ansjoviskryddad sill och .....

Ja, vi har bunkrat, alltså. Inför julen, alltså. I god tid, alltså.















*****

Det närmar sig

Alltså ...det här med ständig ledighet har sina för- och nackdelar. Julförberedelserna kanske skjuts upp lite ibland. Men de går i alla fall vidare steg för steg.

Idag blev rödlöksmarmeladen gjord, och kunde burkas för en stund sedan. God, förstås. Mycket god!

*****

Ny bok

Botaniserar i vårt husbibliotek i korridoren på plan 1. Där finns mycket. Men det mesta är förstås av äldre datum.

Men jag hittade en lite nyare bok. Se högerspalten!

Boken av Jo Nesbø är från 2014.

Någon som läst den, och har något att säga?

*****

Uppenbarelse

Ett järtecken, ett omen, ett varsel ... Vet inte hur jag ska tolka denna "varelse" som plötsligt mötte mig på väg till badrummet. Rätt flyktig, men någon minut visade den sig.

Nu är jag inte lagd åt det ockulta, så jag forskade lite. Och det behövdes inte mycket för att inse att slumpen hade fixat konstverket.

En bil i p-huset på andra sidan gatan hade helljuset på. Den lyste snett in genom ett fönster i vardagsrummet. Ljuset träffade en tavla på motsatta sidan i vår hall och reflexen kastades mot vår badrumsdörr.

Värre än så var det inte.


*****

Tiden går

Hajar till inför en dödsannons i lördagens tidning. Jo, jag brukar skumma dem för att se om jag reagerar för något namn.

Ingeborg Wennberg var en av de lärare under realskoletiden i Kiruna, som jag gillade mest. Jag hade henne i tyska. Och engelska, om jag inte minns fel. Hon var en glad och rolig lärare. Det var också hon, som ordnade en skolresa för klassen. En skolresa som gick hela vägen med tåg till Berlin. Hon såg fram emot den. Men så kom ett litet "dråpslag". En dag meddelade hon att resan inte skulle bli av. Ja, för henne, alltså. Lite blygt berättade hon för klassen att hon väntade barn. Och nedkomsten skulle vara nära, när det var dags för vår resa.

Men givetvis fixade hon resan ändå. Vi fick en vikarie - nej, två som ställde upp. Iväg bar det.

Jag har många gånger funderat över hur de vågade dra iväg till Berlin, med en hel klass på 25 elever. Elever i sin rörigaste tonårstid. Vi åkte som sagt tåg, på den tiden. Bodde på hotell i Trelleborg en natt innan vi tog tåget vidare med färjan över till Sassnitz, och vidare genom Östtyskland. Det var ju spännande. Och vi fick vara med om många saker. Bland annat fick vi åka över till Östberlin och gå på restaurang. Det var inget uppsluppet ställe. Här gällde det att hålla sig strikt till det som var tillåtet.

Men vi var också ute i Västberlins restaurangvärld. Bland annat en som låg i närheten av Zoo Palast, och där man kunde ringa i telefon mellan borden. Det var väl meningen att man skulle sitta och spana efter någon danspartner i lokalen och ringa för att bjuda upp till dans. Det blev väl inte så mycket med det just där.

Men vi fick en annan kväll besöka en restaurang som var lite flottare och låg ute i en exklusiv förort. Tror den hette Wannsee, eller något sådant. Det var en slottsliknande byggnad. Vi var tvungna att vara lite uppklädda. Den stora orkestern fick på någon sätt nys om att vi var från norra Sverige. De insåg att här fanns specialister på att dansa Letkajenkka. Och visst ställde vi upp. Vi lärde berlinarna att dansa jenkka. Flera varianter.

Ja, en hel vecka var vi i Berlin. Det här var 1965 då vi tog realen.

Tack för den upplevelsen, Ingeborg. Och tack för bra undervisning. Det mesta sitter kvar.

*****

Svart och vitt

Vi ger oss ut i en grå värld. Väderrapporterna har lovat annat. Men som vanligt är det si och så med prognosträffarna i den här delen av landet.

Vi har 15 grader kallt och till och med den lokala P4-kanalen drar till med regn. De där tankarna på att stanna i stugan till imorgon slår vi ur medvetandet. Man vet ju aldrig, men att råka ut för regn på kalla vägbanor lockar inte. Vi åker hem idag. Sedan stämmer vi prognosmakarna på miljonbelopp om regnet uteblir.

Men först njuter vi friskluftspromenad.

Dagens vägval för oss förbi ett av de fältspatsbrott som den här trakten varit känd för, historiskt. Härifrån skeppades fältspat även utrikes.

Turmalin kan man också hitta här och där.

Vi avslutar på en stig genom den tysta skogen. Hemma väntar elvakaffe med rånepepparkakor.

*****

Ordning och reda

Vi drar ut till skogs i kylan. Termometern står på 21 minusgrader och inne i stugan är det bara 3 plus. Tydligen har jag råkat ställa ner underhållsvärmen lite för lågt, när vi åkte härifrån sist för två helger sedan. Men det är snart fixat.

Värme får vi också inifrån i och med de småjobb som vi gör utomhus. Fåglarna ska matas och terassen skottas. Vi har bestämt oss för att hålla efter snötäcket så gott det går på terassen, visa av erfarenheterna från i fjol då vi hade snö mer än meterdjupt och därmed upp över ett av köksfönstren.

Rätt snart är sysslorna klara och vi kan dra oss in i den relativa värmen på 10 grader och varmt kaffe. Därute på altanen lyser "tjoffsan" så fint. Resultatet av en ljusslinga som knorvlat till sig under sommarförvaringen för några år sedan, och fullständigt omöjlig att reda ut. Den får numera göra tjänst som just tjoffsan, med stor framgång.

Helgen går vidare.

*****

Trend?

Idag hörde jag ett andra exempel på vadå undrar du jo det är tydligen något nytt sätt att skriva skönlitteratur på där man utelämnar skiljetecken stora bokstäver och annat det första jag hörde var karin smirnoffs jag for ner till bror och nu fick jag höra att mirja unge efter 14 år kommit ut med boken jag går och lever båda böckerna är skrivna utan skiljetecken vad är det för nya dumheter de kommer inte innanför min dörr lättja eller okunnighet undrar jag

*****

Heja Tampere

Välkommen till min blogg, som du läst så grundligt, bl.a. i natt.

Kanske är du bloggare själv. Eller söker du inspiration för att börja. Vad vet jag.

Kul om du hörde av dig med en kommentar.

Trevlig läsning!

*****

Efter ...

.. en aktiv halvdag med gymträning, vegetarisk lunch på Bistron, julproviantering på fisktorget och lite annat, är det faktiskt tillåtet att slänga sig på rygg i soffan.

I fönstret ser jag kallskymning.

*****

I väntan ...

.. på att få komma in i ugnen och förvandlas till världens godaste: Rånepepparkakor.

I väntan på att ätas upp.

De räcker ett tag. Det blev 208 stycken.

*****

Mysteriet på köksbordet

Jo, mobilen hänger med vid köksbordet. Inte vid måltider, men till fikat är den ibland en diskret "medlem".

Men den försöker vara lite flamboyant. Förmodligen för att jag inte ska ignorera den.

Min mobil är inställd på att slockna efter max 30 sekunder, när jag lägger den ifrån mig. Det fungerar alltid ...utom just där, på köksbordet. Där ligger den och pockar på uppmärksamhet och slösar batteri.

Det spelar ingen roll om lampan ovanför bordet är tänd eller inte. Dagljus eller mörker - ingen skillnad. Inte heller händer det på andra ställen i lägenheten.

Det är nå't mysko som pågår.

*****

Efterbörd

Nobelfesten verkade trevlig. Men givetvis rätt förutsägbar. Tomas Nordegren tycker i Nordegren och Epstein att "det är ju samma år efter år". I viss mån kan jag hålla med.

Mitt inlägg från igår, där jag snabbt recenserade tillställningen resulterade också i en kommentarsfråga från Annika Bryn. "Men klänningarna, Bert - vad tyckte ni om klänningarna?"

Jag har svarat i kommentarerna. Men jag kan utveckla lite även här.

• Victorias klänning var lovvärd.
• Alice Bah Kuhnkes klänning var lovvärd och snygg
• Sara Danius klänning var ful.

Sistnämnda tält hade en förskräcklig färgkombination, men fyllde sin uppgift. Nämligen att synas. Den syntes så till den milda grad, att Horace, som hade en betydligt mer undanskymd placering såg citronsur (fast det är ju en förolämpning mot citroner) uppsyn varje gång jag skymtade honom i rutan. Förmodligen var minen ett tecken på att han knappt syntes.

Jag föreslår därför att Sara lånar ut sin klänning till honom till nästa års fest. Om han nu blir bjuden.

Återbruk är alltså på modet. Där har ni kvinnor en hel del att putsa på. Herrarna, däremot har sedan många, många, många år tillämpat den principen i dessa sammanhang. 

*****

Nobelfest

Förutom att imponeras, av festen, av pristagarna, av maten och logistiken, gillar jag divertissemanget. Anna von Hausswolff ... häftig och spännande musik.

Passar utmärkt till Kalix löjrom och champagne.

*****