Ingeborg Wennberg var en av de lärare under realskoletiden i Kiruna, som jag gillade mest. Jag hade henne i tyska. Och engelska, om jag inte minns fel. Hon var en glad och rolig lärare. Det var också hon, som ordnade en skolresa för klassen. En skolresa som gick hela vägen med tåg till Berlin. Hon såg fram emot den. Men så kom ett litet "dråpslag". En dag meddelade hon att resan inte skulle bli av. Ja, för henne, alltså. Lite blygt berättade hon för klassen att hon väntade barn. Och nedkomsten skulle vara nära, när det var dags för vår resa.Men givetvis fixade hon resan ändå. Vi fick en vikarie - nej, två som ställde upp. Iväg bar det.
Jag har många gånger funderat över hur de vågade dra iväg till Berlin, med en hel klass på 25 elever. Elever i sin rörigaste tonårstid. Vi åkte som sagt tåg, på den tiden. Bodde på hotell i Trelleborg en natt innan vi tog tåget vidare med färjan över till Sassnitz, och vidare genom Östtyskland. Det var ju spännande. Och vi fick vara med om många saker. Bland annat fick vi åka över till Östberlin och gå på restaurang. Det var inget uppsluppet ställe. Här gällde det att hålla sig strikt till det som var tillåtet.
Men vi var också ute i Västberlins restaurangvärld. Bland annat en som låg i närheten av Zoo Palast, och där man kunde ringa i telefon mellan borden. Det var väl meningen att man skulle sitta och spana efter någon danspartner i lokalen och ringa för att bjuda upp till dans. Det blev väl inte så mycket med det just där.
Men vi fick en annan kväll besöka en restaurang som var lite flottare och låg ute i en exklusiv förort. Tror den hette Wannsee, eller något sådant. Det var en slottsliknande byggnad. Vi var tvungna att vara lite uppklädda. Den stora orkestern fick på någon sätt nys om att vi var från norra Sverige. De insåg att här fanns specialister på att dansa Letkajenkka. Och visst ställde vi upp. Vi lärde berlinarna att dansa jenkka. Flera varianter.
Ja, en hel vecka var vi i Berlin. Det här var 1965 då vi tog realen.
Tack för den upplevelsen, Ingeborg. Och tack för bra undervisning. Det mesta sitter kvar.
*****
Åh, Ingeborg, den bästa av lärare! Trots att många lärare bankat fakta i mitt huvud under rätt många år efteråt är minnet av henne så levande. Ser henne så klart framför mig. Alltid med den snygga Wennbergskepsen (design Maj W) på huvudet utomhus. Pratade faktiskt om henne förra helgen när jag frågade brorsan om han visste något om henne. Det gjorde han inte.
SvaraRaderaOch berlinresan... Minnena härifrån känns också kristallklara. Ett hejdundrande åskväder när vi var på restaurangen i Wannsee. Shopping på KaDeWe - det var annat än Tempo i Kiruna. Med mera.
Så jag instämmer i ditt tack till en fantastisk lärare och underbart go’ person.
Och visst hade vi kul i Berlin!??
RaderaPå sätt och vis var det nog rätt synd att hon inte kunde följa med.
Ja det var jättekul! Och spännande. Och lite läskigt när tungt beväpnade soldater kom in på tåget i Östberlin. Men det var väldigt synd att hon inte kunde följa med! Jag var förresten ute på eget äventyr en dag när jag träffade en brevvän och bl a följde med henne hem. Ni andra var uppe i Funkturm den dagen (tror jag).
SvaraRaderaFunkturm minns jag faktiskt inte. Men vi gjorde nog lite olika saker.
RaderaEn lång tågresa från Kiruna till Berlin tänker jag. Ett äventyr utan tvekan mitt i tonåren.
SvaraRaderaSå fint du berättar och utan tvekan måste hon ha varit en otroligt bra lärare!
Det var liggvagn Kiruna - Stockholm, dagtåg vidare till Trelleborg, där vi bodde över på hotell. Och sedan tågfärja via Sassnitz till Berlin. Det tog tid. :-)
RaderaSå fint minne. Vad hjärnan kan sättas igång på olika sätt. Wannsee var ju platsen och konferensen då tyskarna beslöt om den "slutgiltiga lösningen" av judeproblemet. Men det är en vacker plats, trots detta. Fint med din lärare och att du minns henne så. De döda lever kvar, även hos oss som inte tror på ett liv efter detta. I våra minnen.
SvaraRaderaJag är alltså inte säker på att det var Wannsee vi var i. Men mycket talar för det.
RaderaHör av er till de anhöriga. Det är fint att veta att andra har fina minnen av ens kära.
SvaraRaderaBra idé.
Radera