Vad har vi lärt oss

Skolresa. Långt. Start i höga nord. Kiruna. Våren har exploderat. Det var en ovanligt märklig vår, vädermässigt. Högsommarvarmt i maj och snöfall dagarna före skolavslutningen.

Men nu är vi på väg. Med en lärare. På tåget söderut. Året är 1965. Vi har tagit realexamen. Och nu sitter vi på tåget. Spänningen finns förstås där. Vi fantiserar om vad vi kommer att få vara med om. Den långa tågresan ger många stunder till prat och diskussioner. Och trams, förstås. Vi är ju 15-16 år. Många av oss åker på den första resan utanför landets gränser. Till Berlin.

Lite oförberedda var vi nog. Mötet med beväpnade vakter på stationerna i det gråa öst. De stenhårda passkontrollerna, som genomförs med militärisk disciplin. De häpnadsväckande inspektionerna med speglar på skaft, som stacks under tåget för att kolla att ingen gömt sig där, inför överfarten, den sista etappen förbi muren och in till Västberlin. Muren hade byggts några år tidigare.

Vi kom till den största stad vi någonsin besökt. På ytan en välmående oas, omgiven av mörkret. Vi roade oss och besökte sevärdheter, muséer. Gick på restaurang, och släpptes även iväg på någon liten klubb, där vi faktiskt lyckades komma in. Att någon lärare vågade ta ansvaret för oss, ter sig helt overkligt.

Ett besök i öst gjordes också. Och skillnaderna blev uppenbara. Trist, grått, militäriskt och skrämmande. En måltid på en jätterestaurang i en mastodontbyggnad. Vaktavlösning vid ett monument utanför. Människor som inte såg glada ut. Propagandaskyltar på husfasaderna och flaggor ut genom fönstren. Den östtyska.

Vi reflekterade och diskuterade med varandra i klassen. Jag minns tydligt hur jag med ungdomlig idealism vid något tillfälle sade:
- Ja, är det någon som ska få bort den där muren, så är det vår generation.
De i klassen som hörde mig nickade och höll med.

1989 blev det verklighet. Den 09 november.

---

Flera gånger har jag besökt Berlin sedan dess och alltid med muren som en ful parentes rakt igenom stan. Tills i våras, då jag återvände och mötte något helt annat. Blomstrande, grönskande, med ett sprakande kulturliv, kreativitet och företagsamhet. Lugnt tempo trots stadens storlek. (Det är nog bara vår egen huvudstad som är stressens.)

Historien finns alltid där, i bakgrunden. Och den ska förstås inte glömmas.

Idag har muren fallit igen. Symboliskt. 20 år efteråt.

I Israel har man inget lärt.



*****


Andra bloggar om: Berlin

Se även Dokument utifrån. När muren föll.