Gråmulen morgon idag. Stilla. Fjärden har fått gå till vila under ett svagt istäcke. Bara lite här och lite där finns öppna vakar, där sälarna håller till. Och naturligtvis måste man ut och kolla. Står på bron och kikar på dem. Det är tyst. Till en början i varje fall. Men så hör jag ett ljud ifrån stranden. Hörseln skärps. Vad var det? Ett litet grymt, eller var det någon sur trut? Är det isen som pratar. Det är rätt vanligt så här års. Men det lät inte så. Tyvärr kommer ljudet från ett ställe, som skyms av en träddunge.
Stressnivån stiger. Frukosten får brytas mitt i vällingen (Eller var det lite före?), jag hoppar i kängorna, kränger på mig en dunväst över morgonrocken och trampar iväg ner mot stranden. Hoppas att ingen ser mig i min utstyrsel, mina taniga ben i skorna och min fladdrande morgonrock och iförd kamera. Risken är liten.
Inget ser jag där nere. Inte hör jag något heller. Det är nu knäpptyst igen. Förstås. Jag hade ju förstås förutsatt att ett gäng sälar skulle ligga och jäsa där bakom dungen. Men inte. Tomt.
Tar ett par bilder ut mot vakarna innan jag trampar in igen och fortsätter med frukosten. Och lugnet.
*****
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Välkommen att kommentera.