Så kom den. Hämnden från fru Knottenius släktingar. Hämnd och svek, skulle jag säga. Vi hade ju kommit överens om en förlikning, i och med att jag hjälpte mötesdeltagarna att hitta utgången från massmötet i tältdomen.
Men man kunde inte lita på dem, knottjäklarna. Lömskt gav de sig på mig i björkskogen några dagar senare. Ett bakhåll. Inget märkte jag. Knott bits utan att det känns. Men samma kväll kände jag en svullnad i vänstra delen av pannan. Det var väl inte så farligt med det, tänkte jag.
På morgonen såg jag ut som ringaren i Notre Dame. Den där svullnaden hade under natten liksom "runnit" ner i ansiktet. Potatisnäsa, svullna ögonlock och kinder.
Det blev tacken.
Alla symptom försvann någon timme efter att bilden togs.
*****
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Välkommen att kommentera.