Skört

Andra gången för mig. Torndedalsfestens avslutning blev inte riktigt samma upplevelse som i fjol. Kanske var det för att Willy Clay Band, Raj-raj band och Markus Fagervall då drog upp standarden till den proffsighet som årets upplaga inte nådde till.

Förmodligen var det så.

Några lågvattenmärken var tre damer, som kunde ha varit väldigt roliga om de hade haft distans till vad de gjorde, men nu blev det nästan bara fel. De borde satsa på humor och ironi istället. Kantelepojat fick aldrig chansen efter sitt inledande nummer, vilket var synd. Konfrenciererna som tydligen kastats in i sista stund och inte verkade känna till programinnehållet drog också ner. Riktigt taffligt!

Men visst fanns det höjdare också.

Tre världsklassiga sopraner, Carina Henriksson, Lisbeth Sandberg och Ann Sofie Ailovuo, som sjöng ur Krigsoperan/Sotaooppera, imponerade trots att det egentligen inte är "min stil".

Gruppen Surunmaa, var duktiga men nådde inte riktigt fram. Främst kanske beroende på dålig ljudmix. Ibland hörde man inte ens på vilket språk de sjöng. Folk, blues, americana är deras stil enligt dem själva. Och det stämmer.

Dragspel var mitt hatobjekt när jag var i halvvuxen ålder. Det var det värsta jag visste. Främst retade jag mig på den mesiga Melodiradion på den tiden, som hela tiden var tvungna att balansera utbudet, genom att slänga in Jularbo här och där, för att det skulle passa "alla".
Det gamla visdomsordet "Allt åt alla, blir oftast inget åt någon" var det som präglade utbudet i radion då.

Men då skulle ni ha hört ikväll. Två virtuoser hopkörda för kvällen; Frecka & Janne med hjälp av en spillra Raj-Raj band, Rolf Digervall visade var dragspelet ska stå. Sväng och rock med vemodsklang. I Melodiradion hade de aldrig platsat, vilket i detta fall är en högkvalitetsstämpel.

Reggae på meänkieli med The Meänland blev en spännande historia. Bra och medryckande. Rakt-upp-och-ner-musik, som går fram. För att inte tala om avvikaren (ja - från reggae alltså), Stings "Fragile". Ljuvligt snyggt framförd på meänkieli. Och vilken gitarrist!

Gruppen Jord. Alltid snyggt. Proffsigt och intressant musik. De fick avsluta konserten och satte en bra punkt.

Därefter blev hela Kulturens Hus en jättlik bar/pub/mingel-tillställning, där släktingar mötte varandra. Jag träffar gammal (nåja) kollega, numera kläddesigner, som bevakade den modevisning som bröt musikprogrammet. Fick också tillfälle att träffa The Meänland och berömma dem.

Kul avslutning på kvällen. Allt som allt god behållning.

*****
Läs mer om
Tornedalsfesten.
Krigsoperan/Sotaooppera.
Surunmaa.
The Meänland. (Tyvärr finns inte mycket att läsa om denna grupp.)
Jord.
Akenberg design.
Heart of Lovikka.
Carina Henriksson, Lisbeth Sandberg, och Ann Sofie Ailovuo. (De tre sopranerna.)

Andra bloggar om: Luleå, Tornedalen, Kulturens Hus, Tornedalsfesten, Norrbotten, Kultur