Ibland känns det ...

.. övermäktigt, att sätta sig vid datorn för att skriva om något som man vill skriva av sig om. Så mycket som man skulle vilja avreagera sig på, eller bara försöka få andra att förstå. Men det vill sig inte. Kanske för att jag inte tänkt färdigt. Kanske för att ämnet är för omfattande, för stort.

 

Som nu.

 

Då är det tur att andra har gjort delar av jobbet redan. Eller hela. Att man hittar, eller ramlar över färdiga texter, som man i stort sett kan skriva under på. Så här tycker jag också. Det här tycker jag är intressant, angeläget, skitbra...

 

Förra veckans näthatsdiskussioner lär väl inte ta slut än på ett tag, hoppas jag. Själv har jag ingen lösning på problemet. Kan bara konstatera att företeelsen finns, och är outsägligt trist och tråkig. Inte heller tänker jag försöka analysera varför den finns, för jag har ingen aning. Jag kan bara fundera kring det. Låta tankarna gå, och skapa ogrundade teorier, vilket är enkelt när man är besviken och arg.

 

För arg är vad jag blir. Arg på att folk inte kan uppföra sig, inte kan hejda sig, inte har spärrar som slår till när det börjar gå över styr.

 

Tacksamt hänvisar jag då till ett inlägg på Promenader och utflykter, där Sven förtjänsfullt lagt fram sina teorier om vad det är som gått snett.

 

Han skriver bland annat:

Dessa män som sitter ute i landet och hatar bakom sina tangenter, det är inte kampanjer de behöver. De behöver kunskaper om de verkliga förhållandena.

 

Sedan ramlar jag över ett inslag i radions P1, som inte handlar om näthat, men som pekar på samma sak, som Sven efterlyser.

 

I alla tider har lärare tyckt att elever och studenter kan allt mindre. Det har förmodligen varit fel. Men nu har resultatet av de senaste 12 årens utbildningssystem nått oss på universitet och högskolor. Vi är många universitetslärare som upplever att vi står inför en epidemi.

Kan snö fastna på en pinne, så .....

Att förstaårsstudenter inte har den förförståelse som vi förväntar oss har vi accepterat. Problemet handlar inte i första hand om sak- eller fackkunskap.
 

Det är Ebba Lisberg-Jensen, lektor vid Malmö högskola som berättar om hur hon och många av hennes kolleger känner hur utbildningsnivån ligger fel för många studenter, när det kommer till högskolor och universitet.

Jag kan berätta att jag känner igen exakt samma reaktioner från lärare på Luleå Tekniska Universitet.

Att det senare inlägget har med det första att göra, vad gäller orsak och verkan, är jag helt övertygad om.

Den stora frågan gäller hur lösningen ska se ut.


*****