Tänk om

Säg mig när du första gången hörde talas om utbrändhet. Inte är det så väldigt länge sedan. 15 år? 20?

Existerade utbrändhet längre tillbaka i tiden. Jo - säkert gjorde det. Men antingen kallades det något annat, eller också var det inte lika vanligt.

Fenomenet, eller om du så vill, sjukdomen har i vilket fall kommit och spridit sig. Av vilken orsak vet jag inte, men det är inte utan att jag tycker att den verkar smittsam. Fast det handlar kanske mest om att vi blivit mer mottagliga. Fel! Vi har gjort oss mer mottagliga. Inte med vilja, förstås, men av (o)uttalade krav på oss. Från arbetsliv, men också från privatlivet.

Allt detta har skapat mer arbete. En helt ny yrkeskategori, faktiskt. Livsstilscoachen. När hörde du det ordet första gången. Det är heller inte så rysligt länge sedan, kan jag tro. Och nu bör de gå och gömma sig. Det tycker i varje fall en forskare i psykologi från Danmark. Svend Brinkmann hävdar att coacher och självhjälpsböcker till och med kan få oss att må ännu sämre.

 - Coacherna är en del av ett nytt prästerskap, som med närmast religiös besatthet predikar om utveckling och förverkligandet av självet. Coachen är en motpol till det stoiska lovprisandet av den sinnesro vi kan få av att stå stilla och stadigt - och se oss omkring.

Vidare.

 - Vi lagar mat, byter jobb och löser uppgifter fortare än någon gång tidigare i den mänskliga  utvecklingen. Samtidigt sover vi en halvtimme mindre per natt än för fyrtio år sedan, och upp till två timmar mindre än på 1800-talet.

Kanske handlar allt om det gamla kända tankesättet om bäddandet och liggandet. Vi har oss själva att skylla.

Läs hela artikeln ur gårdagens DN.

*****