Nu ger jag upp. Efter etthundratjugotre sega sidor, fyllda med fakta (men ovidkommande sådana, tycker jag), lämnar jag din bok.
Här hade jag, botanikintresserad som jag är, förhoppningar på en mysig skildring över allt det där "levande och lustigt", som titeln antyder. På förhandsbeskrivningarna lät Clas som en person, som hade kunnat vara jag. En som nöjer sig med att sitta och glo, eller undersöka saker, ta reda på fakta om det som händer i naturen.Men icke. Här rabblas fakta. Här pratas om "hundra" andra människor, som gjorde ditten och datten. Här rabblas vad alla hans kamrater gjorde; Pehr Osbeck hade rest till Kina med Ostindiska kompaniet. Olof Torén reste till Surat och Kanton 1747. Fredrik Adler dog i feber på Java 1761. Och så vidare med tio namn till.
Normalt brukar jag lägga bort en bok om den inte väckt något intresse efter ca 50 sidor. Här höll jag ut dubbelt så långt. Men sedan fick det vara nog.
Sorry, Fru Ekman.
Nu ska jag ta itu med Markus Torgebys Löparens hjärta. Har läst 20 sidor och redan fastnat.
Den ligger inte på någon lista.
Än!
*****
Här sitter en till som är besviken. Jag håller med dig på varje punkt! Strongt av dig att hålla ut 123 sidor. Jag gav upp något tidigare! Jag har övergått till Peter Høeg och Effekten av Susan, som är fängslande redan från starten!
SvaraRaderaTrist, Kerstin!
PS Löparens hjärta blev jag däremot lite sugen på!
Kan du då begripa varför den blivit så hyllad?
RaderaNej, det kan jag inte. Är det bara för att hon är en känd författare?
RaderaIbland tror jag att recensenter MÅSTE gilla en känd författares bok och törs inte erkänna att de inte begriper den. Inte vill sticka ut bland andra kolleger.
RaderaDå hoppar jag Ekman. Förresten ska jag ta mig an GW Perssons Bombmakaren och hans kvinna. Hämtar på bibblan imorgon. Har lite problem med deckare nu för tiden, Men GW gillar jag.
SvaraRaderaJag försöker också komma ifrån att bara läsa deckare.
Radera