Godkväll

Ute på stan hörs mycket franska. Turistgrupper från Paris promenerar omkring och njuter av kylan. Man känner igen många, eftersom de är ordentligt påpälsade i blå skoteroveraller. Inte speciellt eleganta, alltså, och säkert långt ifrån hur de ser ut när de promenerar på Champs-Élysées. Paris är numera en direktdestination för oss lulebor, och för fransmän som vill komma hit.

 

På fiket idag sitter tre unga damer och dricker kaffe. De sitter vid bordet närmast oss, så jag börjar undra vad det var för språk de talade. Definitivt inte franska. Inte heller något annat språk jag kände igen. Stundtals tänkte jag att de kanske talar någon dialekt av ett känt språk. Men det lät alltför främmande. Ukrainska kanske? Det finns ju numera en del flyktingar därifrån här. Men det lät inte som något slaviskt tonfall heller. 

 

Nyfikenheten tog överhanden, och när jag gick för att hämta påtår kunde jag inte låta blir att ursäkta mig och fråga.

 - We are talking armenian.

 - Aha. Are you from Baku, frågade jag fåraktigt, helt övertygad om att det var rätt huvudstad. 

 - No - we are from Armenia, Erevan.

Inte lätt att skilja på vissa länder. Baku ligger ju i Azerbajdzjan. Men det är grannland med Armenien, så helt fel ute var jag inte. 

 - Are we talking too loud, frågar de.

Jag förnekar och säger att vi har ett intresse av språk.

Nåväl - snart har vi druckit upp vårt kaffe och ska bege oss hemåt. Och jag kan ju inte låta bli att säga något när vi går.

 - Բարի երեկո, säger jag, försås. 

 

Ja - Bari yereko, alltså. De tittade på mig och skrattade uppskattande. 

 

Man har ju läst armeniska i skolan ...

*****