.. flera gånger bloggat om att jag inte skulle vilja bo i en storstad. Jag har provat på Stockholm. Den stan imponerar inte.
Nej - min stad Luleå, med 80 000 invånare är min modell.
Idag, när jag promenerade till 'posten', dvs. COOP för att hämta ut mitt nya körkort fick jag positiva vibbar, som jag ofta brukar få, när jag rör mig utomhus. På de 700m jag har till nämnda affär mötte jag ...
- .. en glad dam, som var med till Irland i fjol höstas. Vi har bara setts ett par gånger i olika sammanhang efter det. Nu fick vi sällskap en bit på vägen.
- .. Ulla, som är mamma till en f.d. kollega
- .. E kom cyklande och hejade.
- .. Ett par från Österrikeresan i höstas stannade och önskade god fortsättning på året.
- .. Jonas, bror till L, som är gift med nya zeeländaren, vinkade glatt från andra sidan gatan.
Uppenbarligen känner man en hel del människor bland de 80 000 som bor här. Det är värt en del.
*****
Det är ju tur att vi människor är olika. Så roligt att besöka städer här och där, men sååå ljuvligt att komma hem till lugnet här. Det jag kan sakna är JUST DET du berättar om, det fanns när jag bodde i Ystad i lilla 1:an, här är det ju inte många ansikten man ser vintertid. (Alltså småpratet med människor som man möter så där apropå).
SvaraRadera@Elisabet
RaderaDet är kul att höra till en gemenskap.
Jag har bott i glesbygd, i storstad och nu i "lagomstaden", där det är nära till allt. Perfekt för mig men visst är det tur att vi tycker olika, annars skulle Luleå vara storstad.
SvaraRadera@Gunnel
RaderaMen tycker vi olika?
Jag förstår inte själv vad jag menade med kommentaren. Men självklart håller jag med dig om att den medelstora staden är bäst att bo i.
SvaraRadera@Gunnel
RaderaOk. Då är det utrett. 😊
Låter trevligt. De där små mötena som uppstår på väg till eller ifrån något, eller bara vid postfacket vid entrén
SvaraRadera@En vanlig man
SvaraRaderaSmåprat är trevligt. Och nyttigt.