Att bli utan jobb, är att bli utkastad. Så kändes det i varje fall för mig. Särskilt känns det, när man själv är helt utan skuld, förstås. Ensamt kändes det dock aldrig i mitt fall, eftersom hela kontoret stängdes. Dessutom 25-30 kontor till i landet under de kommande 5 månaderna. Så kallad strukturrationalisering. Regisserad från Headquarters i New York.
Då gäller det att ha ett nätverk. Arbetskompisarna. Kompisarna. Vännerna. Kunderna. Men även andra arbetslösa.
Genom kontakter får man ofta nytt jobb, sägs det.
Härom dagen var jag på ett möte, för att skapa nätverk med andra i samma situation. Det var Trygghetsrådet som tagit initiativet. Elva lite vilsna personer träffades för att skapa kontakter. Och det var skittrevligt, för att uttrycka sig rakt på sak. Vi fick presentera oss för varandra. Berätta om våra erfarenheter av jobbet. Berätta om våra erfarenheter av att vara utan jobb.
En kvinna berättade att hon tappat flera av sina vänner på kuppen. Bland annat de, som blev kvar, när företaget rationaliserade.
"Det verkar som att de är besvärade av att jag inte hittar ett nytt jobb", sade hon. "De vill inte höra."
En av männen sade samma sak.
"Kanske blir man en representant för något som de själva vill slippa erfara."
Själv har jag då haft "turen" att alla kompisarna blev uppsagda samtidigt. Och vi håller kontakt. Bland annat med lunch en gång i månaden. Flera har fått nytt jobb. Andra inte.
Den där eftermiddagen som vi träffades, helt okända för varandra, blev succé. Nu skall vi återse varandra varje onsdag framöver. Vi gav oss själva läxa. En kortfattad CV, som var och en kan få ett exemplar av, och som tydligt visar våra ambitioner och våra kompetenser. Många skratt, så tårarna rann. Alla var så positiva. Inga hängläppar här inte.
Nästa projekt blir att redogöra för sitt nätverk. Det vill säga de som man kan tipsa om. När man börjar tänka efter, så blir det jättestort. Och jag får tillgång till 10 andra nätverk, förutom mitt eget.
---
I eftermiddag tänker jag nyttja mitt eget nätverk. After work på Olivers, med goda vänner.
"Du som inte har något jobb, kan väl inte gå på after work."
"Känner du någon som är mer after work än så", replikerar jag, ormtungesnabbt."Här vilar inga ledsna hästar. Vill du hänga med?"
"Jatack!"
---
Sedan blir det teater. Norrbottensteaterns uppsättning av
Jag gjorde Vietaskuppen, av Mikael Niemi. Om den handlar om nätverk vet jag inte. Men troligen är det så.
Vietaskuppen är legendarisk i den här landsänden. Den var spektakulär. Inträffade en vinterdag 1971 i Vietas, ett litet kraftverksbyggarsamhälle uppe i isolerad fjälltrakt. Där stals innehållet i ett kassaskåp, genom att man krupit in under byggnaden, sågat sig upp genom golvet precis under kassaskåpet, som skars upp underifrån. Hela lönekassan på dryga halvmiljonen kronor försvann, den där natten och har aldrig återfunnits. Inne på kontoret märktes inget, förrän skåpet öppnades. Kuppmännen, nätverket, hade då långt försprång. Eller också fanns de kvar i byn.
Kuppen klarades aldrig upp. Men ryktena florerar. En halv miljon kronor var mycket på den tiden. Det var månadslön för många, många Vattenfallsarbetare, som nu fick vänta lite längre på sina pengar. Många är de som säger sig veta. Och det spekuleras också i att kuppen genomförde av en enda person.
I teatersalongen har en stol lämnats ledig. Reserverad för den, som eventuellt vill träda fram och erkänna. Brottet är nämligen preskriberat.
Vattenfall, har dock sagt att om så skulle ske, skall de stämma kuppmakaren.
Snålt, tycker jag. Det är bara en halv månadslön för Vattenfalls VD. Det kan han bjuda på, som ett bevis på att företaget kan erkänna att säkerhetsrutinerna var amatörmässigt skötta i Vietas.
---
Så nu, mina vänner, vill jag bara tillönska en trevlig fredagkväll. Ni tillhör ju också mitt nätverk.
Ett nät väl värt att fastna i.
Läs mer om
Vietaskuppen.
Andra bloggar om:
Nätverk,
After work,
Vietaskuppen
Onsdagen snart slut. Bråkade med det konstiga felet i datorn på förmiddagen. Den vägrar "klistra in" sådant som jag kopierar. Ingen enda möjlighet funkar. Det blir bara ett litet tomrum och markören flyttar sig två cm åt höger. Inga virus finns i datorn. Ctrl X, dvs klipp ut, funkar. Men inte Ctrl V. Tar tacksamt emot all möjlig hjälp om detta problem. Vem känner sig manad?
Alejandro González Iñárritus film Babel, lämnar starka avtryck i mig. Tre, eller fyra olika händelser äger rum på olika platser runt i världen. De sker samtidigt, eller åtminstone nästan samtidigt i Tokyo, Marocko, Kalifornien/Mexico. Händelser som till synes är helt oberoende av varandra, trots att de ändå hör ihop. Märkligt och imponerande hur de vävs samman, hur liten världen kan vara.
... det blir inte bra, alltid. Lördagskvällens mat behöver fler justeringar. Det blev en så kallad kylskåpsmiddag. Inget inhandlades, eftersom jag ansåg att allt fanns hemma.
Den saltbakade mandelpotatisen smakade däremot riktigt bra.
Viktigt är också att åkerbärslikören görs klar. Jag önskar du kunde vara med och känna doften. Hela den fantastiska doften, som jag kommer ihåg från den varma sommarhanden. När åkerbären plockas blir man lycklig.
Sedan har de legat i cognac i fyra och en halv månad och börjat tappa färg och smak till spriten. Långsamt, långsamt får bärmassan rinna av, efter att den krossats med mixer. Den filtreras och får sin tillmätta mängd socker. Inte för att bli söt, bara för att förstärka smakerna. För att stabilisera smak och färg krävs två veckor, minst, i sin vanliga butelj, innan minsta droppe smakas.
Färden ut till stugan sker i det småstrilande regnet och dimman. Väl därute tar vi oss fram i slasksnö. En del av det senaste dygnets regn inne i stan har tydligen fallit som tung blöt bomull här. Vi plöjer igenom vattnet, för det är praktiskt taget bara som vatten. Bomullstussarna plaskar tungt åt sidan, där vi kommer på skogsvägen.
Sydvindar har bestämt hur de vill ha det, i total diktarorisk anda, har de pressat sig på, störiga, buffliga, svettiga och långsinta. Resultatet visar sig på havsisen. Vatten tränger upp och zebrarandar fjärden.
Där blir det så småningom en god middag, skulle jag tro.
