Jag har aldrig gillat dem. I alla fall inte i tillagad form. Kokta, stekta, förlorade och i samtliga fall äckliga slemklumpar med tvivelaktig lukt, smak och konsistens, får mig att må illa.
Denna egenhet har jag haft sedan späd ålder. Jag har faktiskt ett minne från sisådär treårsåldern, när modern hade gett sig den på att jag skulle få i mig ägg. Något nyttigt förväntades väl komma därur. Lömskt småhackade gömdes bitarna i halvmosad potatis. Allt slevades in i god ordning och mamma var nöjd. Det hon inte märkte var att den av mina kinder, som var vänd från henne, undan för undan växte till en dimension värdig en yemenitisk qatmissbrukares. Och när måltiden ansågs slut, kom äggen ut. Under kväljningar. Min triumf. Mammas nederlag.
Händelsen har etsat sig fast. Jag vet exakt var jag satt, hur porslinet såg ut och att den vaxduk, som denna tid täckte de flesta köksbord, var ljusblå med vita rutor.
Så ägg har för min del förpassats till glömskans hjärnvindlingar. Utom till påsk. Det konstiga är nämligen att jag är en jäkel på att koka ägg. Till andras förvåning och uppskattning. - Men hur kan du...?
Det är alltså min uppgift på påskaftonens morgon. Här ställs inga tidur. Här kollas heller inga klockor. Jag bär min kunskap stolt. Trots allt. Och den är hemlig.
För att alla missförstånd ska undvikas, är jag dock mycket noggrann med att påpeka att de ägg, som påskharen kommer med, kommer förbi min hårda hållning med god marginal.
Man är ju inte omöjlig.
*****
Andra bloggar om: Påsk, Ägg
