Det är Maj som bidragit. Hon har en egen blogg, men har blygsamt bett mig lägga ut texten här.
Om du inte varit med från början, rekommenderar jag att du läser de inledande avsnitten först:
Här följer nu Majs klarsynta fortsättning på historien:
---
Avsnitt 3.
- Vadå såg mig? Vad menar du? Vem är det?
- Jag såg att du försökte hjälpa mig den där kvällen i januari, när jag låg skadad i snön. Men du hann inte, de hämtade mig innan ambulansen kom.
Kvällen när det hade hänt kom tillbaka till henne. Så tydligt att hon kunde känna den kyliga vinden som rufsat hennes hår när hon stod och pratade med de misstroende ambulansmännen.
- Du finns alltså på riktigt? Hon hade börjat tro att hennes fanastin hade skenat iväg och att han var ett foster av den.
- Vad hade hänt och vad menar du med att de hämtade dig?
Gunilla kände hur orden och frågorna stockade sig i halsen och hon tryckte mobilen tätt emot örat för att uppfatta hans svar.
- Ja, jag finns. Eller, jag fanns. Jag vet inte riktigt. Jag har varit varit inlåst sedan det hände och jag tror jag har varit drogad för jag har ingen uppfattning om hur lång tid som gått och vet inte var jag är. Men jag har inte sagt något om hemligheten. Inte ett ord. Jag svär! Jag har lovat dig att inget säga och inget har jag sagt.
Ett statiskt brus avbryter hans röst och förbindelsen bryts. Gunilla tittar på mobilen i sin svettiga hand som om den kunde fortsätta att besvara det hon inte fått veta. Hur hade han hennes nummer? Vad var det för hemlighet och hur kunde han tro att hon var inblandad? I samma sekund som hon tänker den tanken känner hon hur hon nästan fångar mardrömmen som hon ofta drömmer men aldrig minns.
Drömmen börjar alltid likadant. Hon är ensam i en hytt på en båt. Den har två väggfasta britsar, båda hårt bäddade med grå filtar som har ett svart tryck av bokstäver som hon inte förstår. Hon håller något omlindat tätt emot kroppen, som för att skydda det, när hon hör stegen i korridoren utanför och hyttdörren öppnas.
---
Grip tillfället! Ge dig i kast med en fortsättning. Publicera på din egen blogg, eller be mig lägga ut din berättelse. Det är valfritt. Bara vi får veta att en fortsättning finns.
Kom igen!
*****
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Välkommen att kommentera.