fredag, december 23, 2011

I juletid

Det blir en annorlunda jul i år.

Igår, den 22 december, tog min mamma sina sista andetag, efter ett nästan hundraårigt liv. Hon blev 97.

Det skedde kl 20.34 lugnt och stilla, efter en kort och snabb försämring av hennes hälsa.

Mamma och bloggaren som ung på besök i Tuolpukka. 












Har man inget annat för sig en påskafton, så ...





















Texten nedan har tidigare publicerats i september 2006

Ibland har jag varit lite avundsjuk på de där hemvändarna. Ni vet de där som kommer hem till jul, eller till sommaren. Kommer hem till sina föräldrahem, där de vuxit upp. Någon sådan fast punkt har jag aldrig haft. Dels har vår familj flyttat mellan Boden, Luleå, Kiruna och Luleå igen. Men vi har alltid bott i lägenhet.

Det närmaste jag kan komma till en hemgård är banvaktsstuga nummer 514 i Kaisepakte. Det ligger ungefär 2 mil öster om Abisko. I den stugan är min mamma född.

Dotter till Augusta Petronella och Johan-Anton, och när mamma kom till världen hade hon även en ett och ett halvt år äldre syster, Ida Frideborg.

I detta hus, som inte är speciellt stort, bodde ytterligare tre personer. Det var en järnvägsarbetare, som bodde på övervåningen tillsammans med en kvinna. Samboförhållanden var väl inget som existerade då. Hon var förstås hans hushållerska. Denna hushållerska hade också en dotter. Vem som var far till henne, förtäljer inte historien.

Min mamma föddes alltså här, långt ifrån BB, som väl möjligen kunde återfinnas i Kiruna åtta mil bort. Året var 1914. Det här var då väglöst land. Däremot dundrade tågen förbi knuten. Morfar var banvakt och hade ansvaret för en kilometer järnväg. För varje kilometer fanns en ny banvaktsstuga. Grannar närmare än så, var det inte tal om.

Här växte hon upp tills hon blev 10 år. Sommar som vinter levde familjen här. Inget rinnande vatten. Uppvärmning med vedspis. Ingen affär. Järnvägen var den enda förbindelselänken med yttervärlden. Kanske lika bra det. Första världskriget rasade ju därute.

Kanske föddes mamma där innanför.
Med tåg fick man sina beställda varor. När den beställda lådan kom, var det förstås lilla julafton. Ofta hade handlaren lagt med några karameller till barnen, i en liten strut. På köpet.

Tåget var också det enda sätt som mamma och hennes syster kunde resa till skolan i Abisko med. Sju år gammal var det bara till att börja pendla. Var det kallt ombord, fick man elda i kaminen. De två milen tog en stund. Skoltåget skulle ju stanna vid många banvaktsstugor längs vägen.

Vilken barndom. Mamma kan än idag berätta hur det var att växa upp där. Hur hon och systern en midvinterkväll låg i snön, och tittade på norrskenet som sprakade över himlen. "Det inte bara syntes, det hördes också", berättar hon.

Ned till sjön var det brant. Men längst nere finns en vacker sandstrand. Sjön är Torneträsk, en av Sveriges djupaste sjöar. Sju mil lång, en mil bred på bredaste stället, som var precis där mamma bodde. En gång försökte de åka skidor över till andra sidan, men vände. Det blev för långt för en liten flicka.

I mitten av tjugotalet flyttade familjen. Det gjorde man inte så där av egen fri vilja när man var anställd av SJ. Man blev förflyttad. Nu bar det iväg till Glommersträsk, en liten by i södra Norrbottens inland, på sträckan Jörn - Arvidsjaur. Där blev mamma och moster snart kända som "stationsflickorna". Buslivet bestod bland annat i att spela hartsfiol hos pianolärarinnan i närheten. Speciellt kul var det när hon hade lektion.

Familjen hamnade så småningom i Boden, där mamma också träffade min pappa så småningom. Pappa, som också var född, samma år, men en månad tidigare i ett järnvägshus i Krokvik, mellan Kaisepakte och Kiruna. Ibland har jag undrat om föräldrarna kände till varandra efter banan. Om min mormor och morfar hade hört, att nu hade "Bodins i Krokvik fått en liten son, minsann".

I början av september besökte jag mammas stuga. Nästan inget är förändrat, förutom modernisering. Rinnande vatten och värme, förstås. Och sedan slutet av sjuttiotalet finns landsvägen, femtio meter ner mot sjön.

"Oj vad många träd som har växt upp", säger mamma, när jag visar henne bilderna. "Och staketet är borta."



- - - - - - - - - -




*****

18 kommentarer:

Bert sa...

Jag råkade redigera om inlägget och då försvann Biggans kommentar.

Men här är den.


Biggan skrev:
ack för din fina berättelse till at börja med, den grepa tag i mig.  
Jag känner så väl igen miljön och levnadsödet.  
Min mor var uppväxt i en banvaktsstuga i Medelpad, ett rum och kök, 5 syskon...  
Min morfar dog väldigt ung, han blev överkörd av ett tåg när han kom på dressinen på väg hem i en kurva, lämnade mormor och 5 små knattar ensam i livet...Mormor stretade på hela sitt liv ensam. Jag minns somrarna hos henne som barn där jordkällaren var ett spännande utforskningsområde för mig, när jag fick uppdraget att hämta in sylt till morgongröten bl.a...  
Min man, liknade historia...hans mor uppväxt i en banvaktsstuga i Dalsland- 7 syskon, en syster dog i unga år i TBC...... Det var verkligen hårt liv.  
Min man och jag gjorde en resa ner till Dalsland för att titta på omgivningarna. Banvaktssstugan fanns kvar!!!!!!  
Det blir en anorlunda jul för dig nu i år, det är alltid sorgset och känslosamt när någon nära går bort och kanske speciellt i en sån helg!  
Så många frågor som aldrig mer kan få svar....  
Funderingar ....  
Att plötsligt vara den som nu är äldst...alla tankar.  
Hoppas du får en dräglig jul trots det här sorgliga nu Bert.  
Livet måste ju gå vidare, men det får en ny dimension på ett sätt när släkten tunas ut.  
Min mor avled 94 år gammal född 1912, jag saknar hene starkare vid högtider....  
Jag önskar att du får en GOD JUL, så gott de nu går. Lev väl och tack för din berättelse.

Bert sa...

Biggan: Tack. Detsamma önskar jag dig.

Lustigt att vi hade liknande "bakgrund".

Monstret sa...

Tråkigt att höra. Hon verkar ha varit en härlig människa som tog tillvara på livet ända fram till slutet. Beklagar sorgen Bert. Tänd några ljus för henne i jul och minns allt det fina.

Ingela sa...

I dag är det ett år och en vecka sedan min pappa dog, helt hastigt och alldeles oväntat. Mitt i steget, i sin barndoms skog, på väg ner till skiftet. Det hela har börjat blekna en aning, men den här tiden är minnena starka, både av allt som var och av känslorna i fjol den här tiden. Min son hade precis fått veta att han skulle bli pappa, men min far fick aldrig veta att han skulle få barnbarnsbarn. Han skulle ha glatts oerhört mycket åt det. Hoppas att kosmos är konstruerat så att han på något sätt finns kvar och kan få en glimt då och då av den lilla tösen.

Ingela sa...

Och givetvis tänker jag på dej som mist din mor. Fast hon var gammal och kanske "hade levt klart" som min mormor sa i den åldern så är ju en länk i livet brusten. Och ni verkar ha haft en fin relation, du och din mamma.

Turtlan sa...

Tänker på de som nu levt sen 1900 talets början vilken "resa" de gjort. Från ett liv utan el och vatten inne till dagens samhälle.

Hoppas allt är ok med dig och att julen blir så fin det går.

Min farmors pappa var stins i Dalsland men hon sa alltid att han hade varit Stationsinspektor.... Dä ä nog skillnad på de två yrkena ;)

Ina sa...

Vårt varma deltagande.
Ina o. Sven-Olof

Ekman sa...

Jag beklagar sorgen. Tänker på dig. Kram

Snigel sa...

Beklagar sorgen, Bert! :'(  

Du har berättat så fint om din mamma under de år jag följt dig. Hon har fått vara med om mycket under sina år på jorden, men nu får hon vila.

Hoppas du ändå får en fin jul!

Elisabet sa...

Oj, Bert ....

Och vilken vacker bild av er två .., den där hon sitter och ser så glad och stark ut och du så filurig!

Det är precis som alla andra redan har sagt .., det känns och blir annorlunda när sista länken brister.
Det känns konstigt.
T o m t.

Stor och varm kram härifrån!

Lena Strömbäck sa...

Beklagar att din mamma gått bort. Hon fick ett långt liv. Hoppas ni kan få en bra jul trots detta. Kram från mej.

Nikki sa...

Beklagar sorgen..

Mian sa...

Även om jag än så länge har mina föräldrar i livet så tänker jag ofta på hur oändligt tomt det kommer att bli när de är borta. Så svårt att förstå att man aldrig mer får prata med och träffa en person.
Varm kram till dig Bert.

Mian sa...

Även om jag än så länge har mina föräldrar kvar i livet så tänker jag ofta på hur oändligt tomt det kommer att bli när de är borta. Så svårt att förstå att man aldrig mer får prata med och träffa en person. Varm kram till dig Bert.

Babsan sa...

Beklagar sorgen Bert .Din mor tycks ha levt ett rikt liv.Ni tycks ha haft ett innerligt förhållande.Kramar

ab sa...

Bert - stor kram. Det där är inte lätt. Jag har tänkt på din mamma då och då, till exempel hur hon följde med till stugan, och tack för att du berättar om hennes liv, som blev så långt.

En lugn och fin jul med många fina tankar och minnen önskar jag dig.

Gabrielle sa...

Hej, Bert! Känner med dig. Man vet ju att det ska komma men det går ändå inte att tänka sig innan hur det kommer att kännas. Har du läst Göran Tunströms dikt:

"När mammor dör,
då förlorar man
ett av väderstrecken.
Då förlorar man
vartannat andetag:
då förlorar man en glänta.
När mammor dör,
växer det sly överallt."

Min egen mamma har varit borta i mer än tio år vilket bara det känns obegripligt. Pappa gav sig iväg förra året ett par månader innan han skulle fylla 95. Konstigt är det.
Skickar dig en kram

Bert sa...

Gabrielle: Märkligt - Just den där strofen fick jag höra av min kusin i Kalmar igår, när vi talades vid i telefon. Hade inte hört, eller läst den tidigare.

Tack för kram.