Jag bakar matbröd, så här på morgonkvisten. Står och häller upp mjöl, jäst, salt, olja och vatten i hushållsassistentens (det heter säkert något på engelska nuförtiden, doughmastern, eller något annat tönt) hungriga skål. Ser hur allt blandas till en smidig deg. Av någon anledning har vi ju blivit begåvade med apparater, som gör jobbet åt oss, medan vi står och tittar på. Egentligen kunde jag ju gå och bädda sängarna under tiden, men icke. Står där och fånstirrar ner i bunken.
Plöstligt är jag på en vit alpsluttning i Courchevel, Frankrike. Precis ovanför övre kabinbanans dalstation, och på väg ner mot byn. Passerar just den glesa skogsdungen som innebär enkelt kryssande med frasande skidor mot snön och solen stekande i nacken.
Bara den bilden. Flimrar förbi under någon sekund, eller två. Men fullkomligt klar, helt verklig.
Vad är det egentligen som får hjärnan att projicera just den sekvensen?
Antagligen ett doftminne. Det lär ju vara ett av de starkaste minnesfunktionerna vi har.
Det är spännande att baka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Välkommen att kommentera.