Jag har ofta undrat över detta faktum så pass mycket att jag aldrig i mitt liv har ägt en dylik mackapär. Du vet en sådan där, oftast vit (åtminstone när den är ny), allvarligt ful plastapparat, som lurar i något hörn hos många väldigt drabbade människor.
I helgen hyrde vi stuga. Där fanns en sådan där ruggigt ful sak. I vit plast. Ja... lite brunfläckig var den här och där. Det var små lock. Ett över vattenbehållaren, som genast sprättade bort, när man öppnade det första gången för att hälla i vattnet. Behållaren var cirka 15 cm bred, men bara 4-5 cm på andra ledden. En springa, skulle man kunna säga. Däri skulle vatten hällas. Det gick ju bra, bara man drog fram hela apparaten på köksbänkens framkant. Det var tvunget, eftersom man annars inte skulle komma åt att fylla den, då kökets överskåp på stadgad standardhöjd nästan nuddade vattenbehållarens överkant.
För att stå stadigt är hela maskinen försedd med sugande gummifötter. Det gör att den vid framdragandet inte riktigt vill vara med på noterna utan spjärnar emot och vid en oförsiktig rörelse från min sida hotade dråsa i golvet men till slut bara nöjde sig med att låta den svängbara filterhållaren med påfyllt kaffe svänga upp, varvid det lock som avsetts för den föll ner på bänken med ett billigt, plastigt klirr (eller vad man nu säger om lätet när plast faller i en köksbänk), och drog med sig en del kaffe, som råkat fastna i lockskarven. Nåja - det får man ju torka upp, sedan.
När man sedan fått hela aggremanget i lämpligt läge och ska fylla vatten i behållaren, får man med förstoringsglas försöka lokalisera en liten, liten, liten röd kula i ett smalt provrör, avsedd att signalera vattennivån enligt en knappt synlig skala skriven med ljusgrå text. Där hittar man till exempel siffran 8, och fyller upp vatten tills kulan hittat dit. Åtta koppar kaffe. Det blir bra.
Det är då man upptäcker att det finns två skalor, vilket naturligtvis innebär att man fyllt alldeles för mycket vatten för den mängd kaffe som anbringats i filterhållaren (Den åtta som jag siktat in mig på representerade thékoppar), vilket betyder att man måste tömma vattentanken.
Med en suck drar jag kontakten ur väggen och lyfter bryggaren mot diskbänken för att hälla ur vattnet. Det går finfint. Vid lutandet föredrar nu även den med det återpåförda locket, svängande filterhållaren att obevekligt röra sig utåt och det däri placerade kaffet åker ner i slasken. Tillsammans med vattnet.
Det är nu jag inser att kaffebryggarformgivaren är en helsjuk typ av sadistisk läggning. Förmodligen tycker han inte ens om kaffe heller. Och jag börjar så smått längta hem.
Hem till min bistrobryggare. I två delar. Med en rejäl vattenkokare fixar man enkelt åtta koppar kaffe på under tre minuter.Det känns bra.
-----
Bilden visar en genial konstruktion. Bistrobryggaren.
PS. Det fanns en så kallad Perculatorbryggare i hyrstugan också. Den har förmodligen formgivits av någon ännu mer sadistiskt lagd konstruktör. Förmodligen designläraren på kaffebryggardesignerfakulteten på något obskyrt universitet i det inre av Schweiz. De har ju många ljusskygga institutioner i det landet, har jag hört.
*****
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Välkommen att kommentera.