Och visst var det en utter. Mitt livs första. Den krökta ryggen, sättet att åka kana i snön, storlek. Allt stämde.
Jag kastade mig i närmsta skopar och kalvade iväg i meterdjup snö, med kameran i högsta hugg. Uttern lekte i en snöhög som skottats ihop hos grannen. Med lätthet rörde den sig över snön. Det var annorlunda med mig. Det tog en stund, innan jag, utan ytterkläder kom på fotograferingsavstånd.
Men ett par bilder fick jag.
Vilken förmån!
De lätta spåren över snön med den lilla snutt, där jag såg den åka kana. Typiskt för utter.
De klumpiga spåren efter en utterfotograf i brådska genom snön. På några ställen finns även stora sätesspår.
*****
Andra bloggar om: Miljö, Natur, Utter
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar