torsdag, januari 06, 2011

Jag tänkte ju förstås ...

.. att jag skulle berätta om den spännande resan från Luleå till Tromsö, men jag vet inte ....


Men okej då!

Att ge sig ut med SJ i dessa dagar är ju bara det ett vågspel. Inte för att vi har så mycket snö som i sydsverige. Men vi har kallt. Och det är också ett skäl för tåget att inte fungera som det ska. Inte nuförtiden i alla fall.

Det var alltså lite med hjärtat på helspänn jag äntrade tåget kl 0620 igår. Saken var också den att vi hade två och en halvtimmes marginal i Narvik mellan tåg och buss, så att vi blev 30 minuter sena redan från start ökade inte pulsen nämnvärt.

Den förseningen kördes in och i Kiruna var vi bara någon kvart sen. Det här skulle fixa sig. Lunch i lugn och ro i den vackra restaurangvagnen. (OBS! Ingen ironi. Den är väldigt speciell.)

De kända orterna Abisko och Björkliden
passerades i god stil. Den arktiska dagen gick i duvblått och rosa utanför fönstren. Frid och ro. Uppehåll på Sveriges nordligaste järnvägsstation var nödvändigt, eftersom vi mötte ett av LKAB:s monstermalmtåg.

Den idylliska bilden stördes dock snart. Den trevlige konduktören (som egentligen ska benämnas tågmästare, sedan många många år) kom med rynkad panna och meddelade att trafiken vidare var helt omöjlig. Norska trafikvesendet hade förbjudit all trafik på sin sida gränsen, på grund av ett signalfel. Ingen visste hur länge det skulle ta. Fem mil från vår absolut nödvändiga bytesplats blev vi alltså stående. I ovisshet.

Den marginal vi hade krympte minut för minut. Men en buss skulle ordnas fram. Vi blev informerade om att vi skulle ställa in oss på att söka härbärge i Narvik. Någon chans att komma vidare denna dag, var utsiktslös.

Humöret åkte i botten, förstås. Att leta hotellrum i Narvik kändes inte kul. Att dessutom få ytterligare en kort natt, kändes heller inte kul. Bussen till Tromsö skulle avgå 0520.

Ersättningsbussen kördes fram och fylldes med tågets passagerare. Alla var lugna och balanserade. Ingen panik. Ingen misshandlade SJ:s tågvärdar. Inga hårda ord hördes. Det var istället en stämning av lite äventyr.

Att vi skulle hinna till Tromsöbussens avgångstid i Narvik var uteslutet. Slaget kändes förlorat, när den norska bussföraren rallykörde ner mot Ofotfjorden i slingrande serpentiner. Jag höll andan.

Bland passagerarna fanns en hel del svenskar. Bland annat ungdomar som skulle iväg på olika jobb. En ung tjej, som hade norska kompisar började i all tysthet att koppla in sina kontakter. Till slut lyckades hon koppla ihop vår hyrbussförare med det reguljära bolag som skulle ta oss till slutdestinationen.

Det lyckades! Vi fick stiga av mitt ute i ingenstans, i en korsning mellan två Europavägar. Det var 16 grader kallt och blåste starkt. Men vi var ju nordmän och -kvinnor. Där åkte snabbt täckbyxor på, och dunjackor. Någon hade pannlampa. Det gäller att vara välutrustad när man färdas i dessa landsdelar.

Snart kom tromsöbussen. Vi steg ombord och fick sjunka ner i allsköns ro. En skicklig chaufför tog oss till slutmålet på tre och en halv timme.

I Tromsö togs vi emot av vår värd. Tog bussen till Knausen och installerade oss.

Sen kunde vi bara njuta av tillvaron, goda vänner, goda samtal.

Sån't är livet.

Äventyret lurar igen.
Vi ska ju hem på söndag igen.


*****

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Välkommen att kommentera.