Hur är det med emancipationen

Jag råkade skriva just det där ordet, emancipation, i ett blogginlägg från längesedan. Det visade sig att många av mina kolleger inte visste vad det betyder. Jag höll på att skriva yngre kolleger, men det behövs inte. Alla är yngre än jag.

Nåväl - Det var egentligen inte det jag skulle berätta, utan bara rapportera om att den där kvinnoemancipationen inte verkar fungera så himla bra.

På vårt kontor är vi tre män (Sammanlagt i företaget är vi sex.), och 18 kvinnor. En man är på semester. Han är egentligen ekonomichef, men betraktas rätt allmänt som "vaktmästare" också. Det är han som gör inköp och håller koll på leverantörsavtal med mera. Det är han det kallas på, när det går snett någonstans i huset, fel på ventilationen, en ny skrivare ska införskaffas och så vidare.

Nu är han alltså inte på plats. Och givetvis händer sådant som aldrig annars händer. Igår morse började det. Frida kommer till mig och säger: Min skärm har slocknat. Jag vet inte vad som hände, men den är alldeles svart. Och jag har försökt starta om datorn. Kan du fixa?

Jag är lite avvaktande. Varför just jag? Egentligen har jag inte tid, eftersom måndagmorgnar brukar vara som fredagseftermiddagar, det vill säga kaotiska. Men jag känner mitt ansvar. Testar, kollar sladdar, laddar om. Men inget hjälper. Skärmen är död. Jag hittar en sprillans ny i förrådet, messar ekonomichefen för att kolla att den inte är ämnad åt någon annan den närmaste tiden.
 - Kör, blir svaret.

Snart är skärmen på plats, fungerande. Men eftersom vi har så kallade tunna klienter är inställningarna lite knepigare än på en vanlig dator. Det ser lite konstigt och utsträckt ut, men det får duga tills systemadministratören, det vill säga ekonomichefen/vaktmästaren kommer tillbaka. Frid och fröjd. En stund.

 - Bert! Nu har kylanläggningen i serverrummet pajat igen! Det är skitvarmt därinne.
Nästa uppgift av någon anledning riktad till mig, alltså. Får börja forska efter en servicetekniker och en mobil kylanläggning. Bryter det jobb jag håller på med.
 - Kan du inte öppna fönstret därinne tills vidare, frågar den serviceman jag får tag i. Jag vet inte om jag får tag på någon portabel kyl.
Fönstret i just det rummet är inte öppningsbart. Men det fixar vi ändå, Mikael och jag. De två männen.

 - Bert! Jag får inte ut några utskrifter.
 - Bert! Vår printer är död. (Men där gjorde Therese halva jobbet, för att rätta till.)
 - Min Outlook vägrar samarbeta. Jag kan inte vända mejl. Nödrop från Kirunakontoret.
 - Bert! Kan du hjälpa mig med filmduken.

Sara fick hicka på eftermiddagen. Redan innan jag blir ombedd att fixa den, smyger jag mig nära inpå.
 - Buh, vrålar jag och klappar henne på axlarna, så hon håller på att flyga upp genom taket.

Hickan försvann tydligen den vägen.
Hon tackade.

Tur att man finns.

*****