Inte kan man ju ...

.. sitta inne, när utet lockar med sol och vindstilla. Som vanligt, skulle jag börja kunna säga, för nu har vädret visat sin allra bästa sida varje dag sedan påsk. 

Snön försvinner i rask takt. Men eftersom vi haft mycket, så tar det ändå tid. 

Efter gym, lunch med vänner på ny restaurang med överraskning. Det tog lite tid att få in det vi beställt, så då bjöd de på dessert också. Skulle tro att de kanske inte hunnit trimma in alla rutiner ännu. Men det blev positivt. God mat också. Och fullsatt.

Rundtur också, förstås. Södra hamnrundan. Där var det tji att få bänkplats. Allt var fullbokat av njutande lulebor. 

På den första satt en man i, säg 35-40-årsåldern. Storväxt på rätt sätt, skäggprydd, mörk, och fullt koncentrerad på det han höll i handen. Han stickade strumpor! Så var det. Jag blev så paff att jag bara gick förbi.

 - Såg du vad han gjorde, frågade jag Benke.

 - Jo, han stickade, (fniss).

Och varför stannade jag inte och fotograferade. Oj, vad jag ångrar det. Tror inte han hade haft något emot det. 

Men vi gick vidare. Kämpade i motljus, så att man inte känner igen en enda människa. Isbanorna är, som jag berättade igår, officiellt stängda. Men spridda promenadörer kunde ses här och där. Ja, just det - här och där betyder ju spridda. 

Några satt och solade i medhavda stolar.

Lite längre bort blev det mer dramatiskt. En polisbil körde förbi oss på promenadvägen, och en bit bort såg vi två polisbilar ytterligare, samt att något pågick vid en skåpbil. Ett ingripande, helt tydligt. Någon hade gjort något fuffens och var nu på väg att haffas.

När vi kom närmare såg vi hur en ung tjej med handbojor och kvidgråtande fördes in i en av polisbilarna. Hon grät, var kritvit i ansiktet, och en polis bad henne lugna sig.

 - Vi är ju här för att hjälpa dig, sa han.

Huruvida det gick fram till den gripna vet jag inte, för vi passerade bara förbi. 

Incidenten förblir väl en gåta.

Inte ska du tro att det är ointressant att gå omkring i den här stan. 

*****