Innan duschen ...

.. tog jag dusten med loftgångssnön.

Känns bra!

Foto: Benke.

*****

Vinterstad

När man måste ut, för att skaffa tulpaner.Vi har fått snö. Men vi är inte lamslagna, som DN påstod när snön nådde till fotknölarna en gång i fjol.

Lavinvarning på min gata.

*****

Dagens outfit

 - Va! Har han blivit modebloggare, eller influencer nu? Och engelska! Nä - nu har det nog snurrat om för herr Bodin.

Det har det säkert gjort. Inte är det första gången heller. Men jag tänkte faktiskt rapportera om en trend. 

I TV har jag den senaste hösten lagt märke till att slipovern (engelska igen - jäklar!) tydligen blivit på modet. Stora ska de vara också. Såg grabben Ingrosso i en tältliknande ärmlös sak. Och strax före jul dök skådespelaren från Vår tid är nu, som spelade Kalle (Charlie Gustafsson.) upp i en intervju i Gokväll iförd en liknande skapelse. 

 

En sådan dök även upp på Benkes önskelista, så det var bara att börja jaga. Inte så helt enkelt visade det sig. När jag i affärer påpekade att slipover är inne, så tittade en del frågande på mig. Det visade sig att yngre affärsjobbare inte visste vad det var.

 - Ärmlös tröja, då. Sa jag.

 - Jaså, en väst.

 - Nej - en slipover. Jag var envis. 

Nej, det hade de inte observerat. Men slutligen fick jag tag i en skitsnygg sak. Dock inte av tältmodell, utan en mer städad sort, men med snyggt mönster på fronten. Den blev succé.

I stugans walk-in-closet (Nu halkade han dit igen, säger du.), som man inte kan gå in i utan att böja på huvudet på grund av sluttande tak på övervåningen, hittade jag själv nedanstående skapelse. Varm och go! Ull. Och lite tältaktig. Det ska ju tydligen vara så.

Min är dock en riktig raritet. Köpt på rea (OBS! Inte sale). I Toronto! År 1996. 

Den håller.

Därmed slut på modebloggandet för idag.

*****

Utryckning

Det blir snöröjning före frukost. Vår relativt skyddade loftgång har fått påfyllning under natten. Tidningsbudet har i alla fall hittat fram till vår brevlåda. Det tackar vi för.

När jag kommer ut är flera av grannarna redan igång på andra håll i huset. Eric, Karin, Ingemar och någon fler, som jag bara hör ljudet av.

Det får bli lite provisoriskt. Tar lite mer seriöst sedan, när de på våningarna ovanför har gjort sitt. En del av deras "skörd" hamnar ju hos oss.

*****

På tvären

Jo. Det snöar. Vi beslutar en stadshelg.

*****

Framåt kamrater!

Så drar vi väl en lättnadens suck. Nu när landet i väster fått sin 46:e president. Omständligt installerad med en rätt tom och innehållslös cerermoni, bevittnad av närmast sörjande (menar jublande) anhängare och kantat av tusentals armesoldater.

För fyra år sedan var ceremonin lika tom och innehållslös, med ett fåtal människor från folket (trots att Trams hävdade att aldrig hade så många närvarat) på åskådarplats vid The Mall. Han började ljuga redan i starten. 

Jag räknade då ut att presidenten röstats fram av ca 18% av USA:s hela befolkning. Inte ens var femte invånare ville ha honom som landets ledare. Skamligt, tyckte jag då. De 58 miljoner som röstade på honom, ökade i år till 75 miljoner. 

I år röstade fler på Biden. Nämligen 81 miljoner. Det vill säga dryga 25 procent av USA:s befolkning.

Hur det än är så måste jag konstatera att demokratin i "demokratins högborg i världen", som många vill ha det till, är på väg framåt.

 

Wow!

 

Ett land att se upp till? 

Nej - inte ännu.

Bild från nyhetsbyrån AP

*****

Sandalstatus

 - Och till och med ungarnas lärare sa "dem".

 - Ja, jag fattar inte heller vad det är för svårt att skilja på "de" och "dem". Men jag tror att många vet att man inte ska skriva "dom" i skrift. Det är talspråk. Och då säger de "dem" istället - både för "de" och "dem".

 - Jaså, tror du det är så. Hm - kanske!

 - Du kan ju fråga dina barn hur de skiljer på "they" och "them" i engelskan. Det klarar dom, jag lovar. Så jag förstår inte varför logiken inte räcker i svenskan. 

Ja, jag har just blivit presenterad för en språkpolis, fjällvandrare och fotvårdare. Precis som jag själv, alltså. Inte fotvårdare förstås. Vi har mycket att avhandla under den där timmen som jag tillbringar i hennes stol.

 - Du har de längsta tår jag sett, tror jag.

 - Jaså! Det ligger nog i släkten. En av mina syrror har likadana, sa jag. 

Med beundransvärd noggrannhet och pilleri fixar hon kartnageln på vänster stortå och den mysko nageln på högerditon. Fixar är lite mycket sagt, för det kommer att ta ett år, vad gäller kartnageln. Men hon slipar ner den med minst 50 procent.

 - Riktiga fjällvandrartår, sa jag.

 - Precis, sa hon. Du har bestigit något fjäll förstås. 

 - Alldeles riktigt. Senast var det i Saltoluokta.

 - Jaha. Besteg du Lulep Kierkau?

 - Exakt.

 - Ja, det är brant när man ska nerför. Jag är höjdrädd och kröp ner därifrån. Men om du gick mer eller mindre upprätt, så förstår jag att du har kartnagel. 

Det blev en del snack om fjällen. Det visade sig att hon jobbat som stugvärd längs Kungsleden och var välbekant med många av de trakter som jag besökt. Däremot hade hon en vit fläck på sin karta och det var Padjelanta nationalpark. 

 - Ett smycke, sa jag.

 - Det kan jag tro. 

Snart var jag filad och len som en barnrumpa under fötterna, och helt kvalificerad till att ha sandaler offentligt, om jag nu skulle komma på den idén, såhär i januari. Tror jag väntar med det. Och vad gäller kartor, får jag glömma min kartnagel och ta fram en äkta, och drömma om kommande färder.

*****

Något är ...

.. på gång. Det är jubileum som väntar. Stan fyller jämnt. 1621 beslöt Gustav II Adolf att Luleå skulle få stadsprivilegier. 

Och så blev det. 

Hoppas det blir lite fest när förhållandena medger.

*****

"Vad fan får jag för pengarna?"

Rubriken är ett citat,  som för några år sedan skapade rubriker. Det handlar om skattesmitare. I det här fallet en före detta lulebo, som kommit upp sig i företagsvärlden.

Så gott som dagligen hör jag nu hur regeringen delar ut pengar. Miljardbelopp hit och miljardbelopp dit. Jag förmodar att pengarna behövs, dvs att behovet kan styrkas och att de går till rätt ändamål. Nu senast gällde det att företag som kunde stängas skulle få täckning för sina fasta kostnader. 

Miljarder, som sagt. Och varifrån kommer pengarna? Har vi en statskassa som är bottenlös, som man bara kan ösa ur? Det verkar nästan så. Men sanningen är ju att det är skattepengar som vräks ut som hjälp.

Kanske skulle företagare och privatpersoner tänka på det innan man nästa gång klagar på all skatt man ska betala. 

 

Det kostar att få hjälp.

*****

Duvorna ...

.. funderar över tillvaron och försöker hålla värmen, utan social distansering.

*****

Gemensamhet

 Har det hänt nå't med oss? Har pandemin fört något gott med sig. Missförstå mig inte. Det är mycket tråkigt som följer i pandemins spår. Sjukdom, dödsfall, ekonomiska krascher m.m. Men nog finns det en del positiva saker också. Jag tänker bland annat på att vi kanske blivit lite mer medvetna om att livet kan ställas, om inte på huvudet, så i alla fall på kant. Krismedvetenheten har vaknat i vår trygga tillvaro. Snabbt gick det.

Thalassa, min gamla klasskompis från Kiruna tar upp lite av detta i sin blogg. Det handlar om mänskliga kontakter, som hon tycker sig se har ökat. Och jag kunde bara hålla med i en kommentar hos henne:

Jovisst har grannkontakterna ökat. Vi har i och för sig haft rätt familjär stämning här i huset sedan lång tid. Vi har alltid bemödat oss om att heja på varenda människa vi träffar i trapphus, loftgångar och på gården, oavsett om det varit invånare, besökare eller hemtjänstpersonal. Ingen ska gå obemärkt. Vi, som har köksfönster mot loftgång får också kontaktsökande blickar genom fönstret. De vinkar in en hälsning. Vi ser att de mår bra. Allt detta utan att vi umgås närmare. Träffas vi för fika blir det oftast ute på gården, där vi har sittgrupper, grillplats etc. Jo, nå'n fika har vi haft hemma också.

Ser närmaste granne att brevlådan utanför dörren blir full, tar de in posten till sig, eftersom de förmodligen vet att vi är bortresta.

Men jag upplever också att folk på stan söker mer kontakt än vanligt. Jag pratar också mer med obekanta jag möter i olika situationer. Uttrycker beundran för den fina hunden osv. Räddade en laddkabel som en ung kille höll på att tappa, där den hängde ut från jackfickan. Han blev väldigt glad och tacksam. Eller en kvinna där skosnörena hade knutits upp, med snubbelrisk. Hon blev nästan rörd för att jag påpekade det. Och jag får aldrig sura reaktioner.

Jag tror att vi kommit varandra lite närmare. Har funnit att vi har något gemensamt. En pandemi.

Kommit varandra lite närmare - men håller avstånd. Vilken paradox.

 
*****

I havsbandet

Utsikt från Uddstugan

Det blir isvandring idag också. En lång runda jämfört med gårdagen. Vi går ut till den yttersta udden där den så kallade Uddstugan ligger. 

På eldstaden utanför brinner en liten eld. Uddstugan är rätt populär.

Det blir också vår vändpunkt och när vi kommer hem noterar vi 7,16 kilometer. Det känns bra och vi känner oss klart berättigade till en bit av pistagelängden till kaffet.

*****

Äntligen

Idag kunde vi ta isvidderna i anspråk här på Rånlandet igen. Visserligen har vi "premiärat" på isvägen i stan  men det räknas liksom inte.

Här blir det lite mer riktigt, på något sätt. 

Vackert är det.

*****

Jorden snurrar på

En sak kan vi lita på, även om så mycket annat här i världen ställs på huvudet.

Den första advent tog jag en bild när jag låg och slappade på soffan efter frukost. Ca 23 dagar senare inträffade vintersolståndet. 

Idag är vi ungefär lika många dagar på andra sidan samma soltid.

Då ser det ut såhär:

Stonehenge i England lär ha någon anknytning till vintersolståndet också. Något om att solen då lyser på den stensättningen på något särskilt sätt.

Jag tror att vi har ett eget Stonehenge här hemma i stugan. Faktiskt.

*****

Kul

Lördagmorgnarna innebär sedan någon gång på 60-talet att radion rattas in på R s s v. Idag med Pernilla Månsson som frågvis.

Hon må vara ung, jämfört med mig (Det skiljer 17 år.), men jag blir lite konfunderad över allmänbildningsnivån. Hon verkar helt ställd, när en inringare pratar om kulning. Nej - Pernilla vet inte vad det är. 

Men hon får en intensivkurs, missuppfattar en del information och sedan får efterbörden av det samtalet följa med till flera efterföljande samtal.

 - Nu ska vi spela din önskelåt, Lennart. Och det blir långt ifrån kulning.

Whitney Huoston tonar ut i etern. Och nog tycker jag att "I will always love you" bitvis är kulning.

Förmiddagen går vidare. Vackert vinterväder. 6 grader under noll. Och solen på väg upp över fjärden. 

Det är kul.

*****

Mot ljuset

Vi drar ut till stugan i skogen vid havet för några dagar. Vacker vinter. Den värsta kylan har bedarrat. Nu är det samma temperatur som vi får höra att det är i Stockholm. 7 minus. 

Efter att ha installerat oss, med eld i spisen och uppskruvade element för att plussa på de 6 plusgrader som råder inne i huset med 15 till, blir det fika följd av promenad. Träffar närmaste grannen, som förgäves försöker starta traktorn. Den orkar inte. Nytt batteri krävs. 

Lite bus med hans Simba, en spaniel som jag brottas med en stund. Träffar också en annan hundägare från fiendesidan som försöker presentera sin Bernhard senner för oss. Men den tittar bara blygt på oss och vill helst ställa sig bakom matte för att inte synas.

 - Ja, det är bara en lånehund än så länge. Sen fyra veckor. Vi får se hur det går.

Vi traskar vidare och uppskattar det vackra ljuset. Solen går ner en minut över två. Det är då jag tar bilden. 

Skogen står tyst.

*****

Busigt

Det blev inget av det. Det utlovade isdygnet, alltså.

För medan Smygehuk och resten av landet höll sig under fryspunkten, passade Norrbottens län på att fixa plusgrader i Nikkaluokta och Abisko. I morse hade de två orterna 1 plusgrad.

Där fick ni!

*****

Inte blir det ...

.. mycket av sådana här dagar i Covidtider. Särskilt inte när termometerna står på närmare 30 minus. 

Men vi satsar ändå på ett gå ut och äta lunch. Dåligt väder (även om det var vackert idag), vilket många tycker att kyla är, brukar enligt Bodins forskningsinstitut innebära få lunchätare ute på restaurangerna. Därför törs vi. Och vi lockar med oss två vänner också. Och visst visar sig tidigare forskningsrapporter i ämnet vara fullkomligt riktiga. På restaurangen i Kulturens hus som kan ta hundratals gäster, fick idag besök av bara ett tiotal, kanske 15 personer. Lugnt och skönt, men säkert nervöst för ägaren.

Kul ändå att få träffa sina vänner, som vi inte sett sedan före jul. Vi diskuterade Trump. Gissa vilka åsikter vi hade! 

 

Jag fick berätta om den bok jag just läser, Nattavaara som de också hade hört talas om och undrade lite över. 

Dessutom fick jag tillfälle att överlämna min snygga kalender, som dessa två vänner brukar få som julklapp på vår "förejulträff" och som inte blev av denna jul, av kända orsaker. Det blev uppskattat. 

Den utmärkta fiskfärsbiffen var snart uppäten och på vägen ut träffade restaurangchefen oss och tackade för att vi hade kommit. Det kan inte vara lätt med hans jobb i dessa tider. 

Det blev ingen vidare extrapromenad. Vi var helt enkelt inte utrustade för det. Man går ju inte på krogen i täckbyxor, och idag räckte långkalsingarna inte riktigt till under jeansen. Nej - det fick bli direkt hem till en lugn eftermiddag.

Jag fixade DN:s torsdagskryss, som har samma svårighetsgrad som tidningens söndagsdito. Rätt knepigt, alltså. Där fanns också en del nötter som jag inte riktigt tyckte var logiska. Att "UTSPELAS" blir "SKE", tycker jag är fel. Hade kunna acceptera "sker". "RÄKNAS IHOP TILL VAL" blir "SILL"??? Jo, jag vet att det finns en art som heter sillval, men ...

Nu blir det Nattavaara en stund.

*****

Det är tydligen ...

.. vinter!

*****

Dagens namn

 Nu åker du ut, julen! 20 dagar får räcka. Fast egentligen är det nog 27, när jag tänker efter. Det började nog dyka upp en del ... ja, nu när jag tänker efter kanske det började redan i början av december. Vid första advent, kanske. Då är det ju bortåt 50 dagar jul! Hoppsan. 

Det gick fort. Men så känns ju hela den här "karantänsperioden" som funnits i bakgrunden sedan snart ett år. Detta enahanda, enformiga, enfaldiga tillstånd, som vi alla tvingas anpassa oss till.

 

Årets tjugondedagknut blev en kylig historia. När julgrejerna åkt in i förrådet, var det dags att göra ärenden på stan. Ja, man måste ju ha mat. Och t.ex. glödlampor. Det förstnämnda en bagatell. Men glödlampor är ingen lek nuförtiden. Jösses vilka varianter det finns. En hel vägg och lite till på CO:s. Ibland får man till och med be om råd och hjälp, för att få rätt sort med sig hem. 

 

Men för att komma så långt (Jag har 75 m till CO.) var jag tvungen att ta på mig det varmaste jag har. För jag ville ju passa på att ta en promenad, när jag lika skulle ut. 

Minus 20 grader och bitande frisk vind. Ser i mobilen att kylfaktorn är drygt -30. Det kändes minsann. Den där extra promenaden gick an i medvind. Men man är ju tvingad att vända om till slut. 

Allt gick bra. Jag kom hem till eftermiddagskaffet.

Då är det bara knappt 11 månader till man ska hämta grejerna i förrådet igen. 

*****