Har det hänt nå't med oss? Har pandemin fört något gott med sig. Missförstå mig inte. Det är mycket tråkigt som följer i pandemins spår. Sjukdom, dödsfall, ekonomiska krascher m.m. Men nog finns det en del positiva saker också. Jag tänker bland annat på att vi kanske blivit lite mer medvetna om att livet kan ställas, om inte på huvudet, så i alla fall på kant. Krismedvetenheten har vaknat i vår trygga tillvaro. Snabbt gick det.
Thalassa, min gamla klasskompis från Kiruna tar upp lite av detta i sin blogg. Det handlar om mänskliga kontakter, som hon tycker sig se har ökat. Och jag kunde bara hålla med i en kommentar hos henne:
Jovisst har grannkontakterna ökat. Vi har i och för sig haft rätt familjär stämning här i huset sedan lång tid. Vi har alltid bemödat oss om att heja på varenda människa vi träffar i trapphus, loftgångar och på gården, oavsett om det varit invånare, besökare eller hemtjänstpersonal. Ingen ska gå obemärkt. Vi, som har köksfönster mot loftgång får också kontaktsökande blickar genom fönstret. De vinkar in en hälsning. Vi ser att de mår bra. Allt detta utan att vi umgås närmare. Träffas vi för fika blir det oftast ute på gården, där vi har sittgrupper, grillplats etc. Jo, nå'n fika har vi haft hemma också.
Ser närmaste granne att brevlådan utanför dörren blir full, tar de in posten till sig, eftersom de förmodligen vet att vi är bortresta.
Men jag upplever också att folk på stan söker mer kontakt än vanligt. Jag pratar också mer med obekanta jag möter i olika situationer. Uttrycker beundran för den fina hunden osv. Räddade en laddkabel som en ung kille höll på att tappa, där den hängde ut från jackfickan. Han blev väldigt glad och tacksam. Eller en kvinna där skosnörena hade knutits upp, med snubbelrisk. Hon blev nästan rörd för att jag påpekade det. Och jag får aldrig sura reaktioner.
Jag tror att vi kommit varandra lite närmare. Har funnit att vi har något gemensamt. En pandemi.Kommit varandra lite närmare - men håller avstånd. Vilken paradox.
*****
8 kommentarer:
Ja, kanske. Nu tillhör jag ju de pratgladas skara även i icke-pandemi-tider, men jag tror ändå att det ligger nånting i det du säger. Jag minns en gång i somras. Vi var nere på stranden och det var mycket folk där - alla satt utspridda, trots att det då var väldigt låga dödstal - och så kom en sportflygplan och i aktern satt en jättelik banderoll där det stod: "Håll ut! Håll avstånd! Vi är i det här tillsammans". Ja, nåt sånt. Alla tittade upp och jag blev nästan gråtfärdig av nån slags .., ja, jag vet inte vad. Kanske blev jag bara rörd?
@ Elisabet
Jag är väl heller inte den mest buskablyga. Men har märkt att jag lite oftare tar kontakt med obekanta i vissa situationer den senaste tiden.
Tackar, kul med omnämnandet - och med medhåll från flera olika kanter förstås. Kan vi hoppas att vi går mot en litet ”snällare”, mer omtänksam, tillvaro? Men när allt är tillbaka i gamla hjulspår finns det antagligen inte tid för dessa pratstunder och extra små tjänster. Jag tror, och hoppas, i alla fall att rätt många har fått ett litet större trygghetsnät.
@ Thalassa
Vi får försöka att hålla "vanorna" vid liv.
Pandemin är vi också alla drabbade av. En gemensam sak som vi alla berörs av och som påverkat våra liv mer eller mindre. Det kanske är det som gör att vi trots ”hålla avstånd” har kommit varandra mer nära. En ömsesidig respekt inte vilja smitta eller bli smittad. Vi lever med samma hot.
När Drottninggatan drabbades av en lastbil (om vi säger så) så blev folk oerhört hjälpsamma och öppnade sina hem. Då hade vi också något förenas runt.
Kanske ingen rocketscience (förlåt engelskan) det jag skriver men mitt bidrag till inlägget.
@ Turtlan
Det vore snyggt om vi kunde hålla kvar beteendet.
I min nya trakt sedan några år hälsar folk på varandra. Det uppskattade jag efter tjugo år i en annan liten stad där man inte hälsade på varandra. (Tex nån skottar snö och nån går förbi.)
Men nu tittar vi åt sidan och hejar inte, typ vid eller i affären. Vi är väl så koncentrerade på att hålla avstånd att det liksom inte riktigt går.
Jag tog upp frågan med en okänd kvinna på affärens parkering och hon höll med.
Jag hoppas verkligen att hejandet återkommer. (Möter man folk på promenad hejas det.)
@ Cecilia N
Här hejas det också om man promenerar på en promenadväg där det inte vimlar av folk. Det blir nästan som när man är på fjällvandring, för där hejas det till 100% när man möter någon.
Trevlig vana.
Tyvärr ser man också rätt ofta folk som envist stirrar ner i sina mobiler. De blir förmodligen osociala med tiden. Åtminstone i den verkliga världen.
Skicka en kommentar