Två sidor

Israel - Palestinakonflikten har jag lovat att inte kommentera, eftersom jag är så innerligt less på stridigheterna där, grundade på religiösa irrläror. (Som vanligt, alltså.)

Men jag blir full i skratt av korpral Björklunds sura uppsyn, när han menar att Sveriges erkännande av staten Palestina "är ensidig".

Sverige erkände Israel långt innan herr Björklund föddes.

Tala om ensidigt!

*****
Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Palestina

Jag kan inte låta bli

Margot Wallström är inte välkommen i Israel. Det är tydligt, oavsett det diplomatiska spelet, som säger att det beror på det förestående valet i det landet, etc etc etc.

Israels ledning har surnat till och vill inte att hon kommer, eftersom "Sveriges och Irlands sätt att uppföra sig påminner om Europas eftergifter mot Nazityskland i Munchen 1938, när Europa övergav Tjeckoslovakien".

Well, för att prata irländska; Israel verkar också sedan länge ha hämtat inspiration från Tysklands sena 30- och tidiga 40-tal vad gäller expansionspolitik på andras landområden.

Det är dags att rannsaka sig själv, Benjamin.
Och gå vidare.

*****

PS. För att inte tala om korpral Björklunds envisa hävdande om att Sveriges erkännande av Palestina är "ett ensidigt ställningstagande för den ena parten i konflikten Israel - Palestina".

Helt oförståeligt.
Helt!

Ingenting finns ...

.. att berätta om. Ibland blir det så, men det ska enligt kunniga inte innebära att man ska låta bli att skriva. För då kan det dyka upp saker i hjärnan, som kan vara roliga att utveckla. Funderingar, undringar, idéer och annat. Eller en kommentar till något jag läst eller hört. 

Galenskaperna i delar av världen skriver och pratar ju så många om, att jag själv inte behöver lägga till något. Jag kan ju förstås berätta att jag håller med ukrainaledaren Zelensky i hans åsikter om vad den så kallade fredsplanen komponerad av Putin och Trump, där han inte fått vara med, ska leda till. Givetvis kan han inte gå med på den. 

Vapenvilan i Israel menar jag är en 'vapenvila', en parodi, eller vad man nu kan kalla den. Huvudlöst agerande med dödsoffer som följd. Hela det där projektet med Israel är ett misslyckande från början till slut. Speciellt när Palestina inte blev ett eget land. En tvåstatslösning hade varit bra. Utan religiösa inslag. 

Ja, det där hittade jag i vindlingarna. 

*****

Röran ...

.. i mellanöstern tar aldrig slut. Läser ett viktigt inpass i DN idag, skrivet av Emma Bouvin. Hon sätter fingret på en viktig punkt; det är inte Libanon Israel krigar mot. Det är Hizbollah! [Och därmed Iran. (Min anmärkning.)]

Mitt förtroende för de där religiöst förgiftade länderna i området är i stort sett obefintligt. Hur kan en förment demokrati, som Libanon, tolerera att Hizbolla verkar i landet? Var finns Libanons armé? De kanske inte alls vill kriga mot Israel. Men de borde kunna decimera den där obehagliga Iranmilisen.

Tänk, när jag var ny i resebranschen sålde vi charterresor till Beirut. Kallades Mellanösterns Paris. 

Nu tycker jag att FN ska ta i med alla hårdhandskar de kan. Iran ska vi bojkotta på alla tänkbara sätt. Inga lussekatter till jul, om man inte kan garantera att saffranet kommer från något annat land. Olje- och gasexporten är också betydande. Den kan vi försöka förhindra. 

Sedan är det bara att ta itu med Hamas i Palestina. En parallell till situationen i Libanon. 

Det låter förstås enkelt. Men det är förstås mycket komplicerat. Men någonstans måste man börja. 

 

Fanatiskt religiösa rörelser bör aldrig få ta plats i statsledningar. 

*****

Inget förändras

Jag går ut på brotrappen och betraktar himlen. Karlavagnen drar fram dit den ska. Plejaderna skymtar högt ovanför ladan. Träden står tysta.

Israel bombar i Gaza. Hamas hämnas.
Eller tvärtom.

Allt är som vanligt.

En del saker blir man bara så utled på.
Om somliga har jag slutat bry mig.
Och inte är det stjärnhimlen.

*****


Andra bloggar om: Mellanöstern, Religion, Konflikt, Hamas, Israel, Palestina

Surkart

En gång i tiden bestämde jag mig för att aldrig mera kommentera läget i konflikten Israel - Palestina. Konflikten känns både olöslig och lite smått löjlig. Som småbarn som bråkar. Men med mycket allvarliga konsekvenser.

Men inte kan jag låta bli att tycka att Israels regering nu tar steget över gränsen och agerar skitsura över att de inte får bygga sina bosättningar på ockuperad mark.

Som småbarn reagerar de.

Att bygga på mark som man inte äger ... Det är väl självklart att man inte får göra det. Visserligen har de ju tillämpat detta ändå genom åren. Med USA:s och andras goda minne. Men nu tycker inte USA att de ska få göra det längre. De har inte sagt nej, men de har låtit bli att svara, vilket gjorde att avslaget kom i FN:s säkerhetsråd.

Bra! Israel måste få finnas. Men de ska väl också uppföra sig som vuxet folk.

Inte som curlade 9-åringar.

*****

En unken parfym

Israelkonflikten har funnits sedan jag föddes 1949!

Den kommer aldrig att lösas, tro mig.

Hörde en intervju^*) med en palestinsk mor idag på morgonen. Tre av hennes söner hade dött martyrdöden genom att spränga sig själva till döds. Hon berättade om hur hon tog farväl av sin yngste son, fullt medveten om vad han tänkte genomföra under den där sista dagen, och kände stolthet. Hon var stolt över sina söner. Men pappan "som inte hade samma starka tro" delade inte hennes åsikt.

Hon var dock bara fascinerad över att martyrblod doftade mysk. Det hade hon upplevt vid alla sina söners död, men aldrig vid andra dödsfall.

Kanske är det så. Krutdoft och idioti blir kanske en oslagbar kombination.

Den israeliska sidan är inte ett dugg bättre. Man använder bara lite mer "förfinade" medel, eller hur man nu skall uttrycka det.

Och jag orkar inte engagera mig längre.
Jag har helt enkelt ledsnat.

Det kan tyckas omänskligt och inhumant att jag tänker så, eftersom så många oskyldiga drabbas. Men att snart 60 års bråkande inte fått folk att inse vad som är bäst för dem själva, får tillskrivas den fundamentalistiska religiositeten. Eller också tycker de att sakernas tillstånd, är precis så som det optimala livet skall levas. Jag börjar snart tro det.

I vilket fall har konfliktens båda sidor lika mycket skuld till det som sker.
Statsbildningar byggda på religion och annan vidskepelse är en fara för mänskligheten.

*****



^*)Intervjun fanns med i morgonens första timme av Godmorgon världen i P1

Andra bloggar om: Mellanöstern, Israel, Palestina, Fundamentalism, Livsförakt

Som vanligt

Inte blev det något konfliktpaus i Israel/Hamaskonflikten. Hade inte väntat mig det. Nu sägs det att det blir imorgon istället. Tror det när jag ser det.

 

Och räntan blir oförändrad, meddelar Riksbanken.

En vanlig torsdag innebär oftast träning på gymet på morgonen. Så också idag. Där träffar man ofta många obekanta och bekanta, som man växlar några ord med. Man har ju inte tid till att göra några längre utläggningar. Det bygger inga muskler. Nu är det ju heller inte muskler jag eftersträvar. Det är försent för sånt. Nej - nu går det ut på att bevara det man har. Det får räcka.

Dagens bekanta var barberare C, arkitekt B, läkare I, fd kollega S, namne B-O, granne K, fd kund U, fd kollegas man N, och säkert någon fler också, som vimlade förbi. Gym är väldigt socialt.

Efter dagens session blev det lunch med vänner. En legendarisk fiskgryta på Wallstens. Den är känd. 

Därefter blev allt klart och återstoden av dagen ägnas åt improvisation. Fika, korsord, en extra promenad. Det är så vackert efter gårdagens snöfall. Luleå i vitt, eller som bilden nedan visar - i blått. Skymning råder tidigt på eftermiddagen. 

Sedan får vi se vad resten av dagen har i sitt sköte. Om den nu har ett. 

 

Floras kulle

*****

Trodde ...

att jag skulle kunna hålla mig från att kommentera den nu uppkomna konflikten mellan Israel och Hamas.

Krisen i Mellanöstern är ju ingen kris. Det är normaltillståndet sedan decennier i området. Alla parter är lika goda kålsupare. Alla sidor har sin skuld. Alla lider. Folk dör i mängd. Hus raseras.

Och den gemensamma nämnaren är religion. Irrläror som fått alldeles för stor betydelse i folksjälarna.

Så nu blev det en kommentar i alla fall.

*****

Här hittar du gamla inlägg i ämnet.

Idag tycker jag ...

.. att det var ovanligt mycket "uppåt väggarna " i nyhetssändningarna. Oftast med människan som orsak till eländet.

Israel - Palestina-konflikten. Där har jag egentligen slutat intressera mig. Konflikten verkar olöslig och så länge religion får styra, så blir det som det blir. Tänk att mänskligheten inte har lärt sig något trots tusentals år av lögner.

Lögner och religion går förmodligen hand i hand tillsammans med den nye EU-kommissionären Tonio Borg också. Tala om att vrida klockan tillbaka, när han blev godkänd som ny representant i EU-regeringen. Kvinnoförnedrande homofob med invandrarförakt. Mörkrädsla är ett svagt ord i sammanhanget.

Kineser med pengar vill ha hajfenssoppa. Hajar fångas, fenorna kapas och fiskarna kastas tillbaka levande ut i havet till en säker död. Utan fenor kan de inte simma. Det säger sig självt. Det är så fruktansvärt inhumant att man inte tror människor om att kunna uppföra sig på det sättet. EU väntas förbjuda hanteringen, som också praktiseras av spanjorer och portugiser. Skämmes!! Tusenfalt.

Svenska poliser kollaborerar med kriminella. Säger inte mer. Men det är konstaterat.

Det är svårt att se positivt på mänskligheten ibland.

*****

Brandfackla

Egentligen är jag lite skraj för det här inlägget, som jag nu (Kanske. Tvekar lite.) lägger ut. Rädd för att vara för provokativ. Okej - Men det måste man väl få vara ibland. Rädd för andras reaktioner. Ja - kanske. Skraj för att jag kanske är okunnig. Men det får jag väl ta, då. I de här sammanhangen är det så lätt att bli feltolkad.

Låt mig först betona att jag är för våra grundläggande rättigheter, mänskliga och andra. Åsiktsfrihet, tryckfrihet, religionsfrihet och allt det där andra som borde finnas i varje land, som betraktar sig som en demokrati.

Det som får mig att börja knappra på tangentbordet är ett inlägg i dagens Ring P1. En man ringde in och ifrågasatte om det finns antisemitism i Sverige. Det gör det givetvis. Men det kanske tar sig lite olika uttryck. Inringaren tyckte inte det. Han var jude själv. (Han talade om att han hade judiska barn.)

Jag vet att det funnits en debatt om detta och att bland andra Jan Guillou i något sammanhang uttalat sig. Själv har jag varken deltagit, eller tagit del av den. Kanske har jag missat någon viktig beståndsdel. Men det hindrar förstås inte att jag själv kan, och får, ha en åsikt.

Du som varit med som läsare av min blogg, vet vad jag tycker om religion. Jag är inte troende, men respekterar de som är det. Med en förutsättning. Håll din tro för dig själv. Missionera inte mot mig och påstå att det du läst in någon gammal skrift gäller som någon slags sanning, som alla ska rätta sig efter.

Alltså blir jag lite frågande. Vem är muslim. Vem är kristen. Vem är hindu, eller buddhist? Och vem är jude. Oftast vet jag inte. Jag kanske träffar en av varje inriktning dagligen. Jag kanske till och med pratar med någon troende varje dag. Jag bryr mig inte. Varje människa är en människa.

Och med ovanstående konstaterat; ett visst missionerande sker ju så att säga med automatik, genom klädsel. Slöja, turban, kippa. Varför måste man till varje pris visa vilken tro man har? Slöjan möjligen undantagen, eftersom den är påtvingad på grund av religion, vilket egentligen borde vara förbjudet i ett demokratiskt land.

Men för övriga. Måste en jude bära kippa. Måste en sikh bära turban. Var och en har förstås rätt att bära vad som helst på sin kropp, möjligen hakkors undantagna.

Tro är privat. Punkt.

Det påstås också att judar planerar att flytta till Israel, för att de inte vågar vara kvar i Sverige. Kan man verkligen lita på att det är sant. Kan det verkligen vara bättre att flytta med sin familj till ett land, som med envis regelbundenhet idkar regelrätta krig mot sina grannar?

Då måste det vara riktigt illa ställt i Sverige!

Jag förstår nu att jag eventuellt trampar på en hel del ömma tår. Jag förstår också att jag saknar kunskaper om alla detaljer i de här sammanhangen.

Kan någon lära mig?

*****
Läs även andra bloggares åsikter om Religion

Nu måste ...

DN:s förstasida igår skapar känslor.

.. både Israel (Netanyahu) och Hamas skärpa sig. 

Och var finns FN?

Det här kan inte fortsätta.

*****

Vad har vi lärt oss

Skolresa. Långt. Start i höga nord. Kiruna. Våren har exploderat. Det var en ovanligt märklig vår, vädermässigt. Högsommarvarmt i maj och snöfall dagarna före skolavslutningen.

Men nu är vi på väg. Med en lärare. På tåget söderut. Året är 1965. Vi har tagit realexamen. Och nu sitter vi på tåget. Spänningen finns förstås där. Vi fantiserar om vad vi kommer att få vara med om. Den långa tågresan ger många stunder till prat och diskussioner. Och trams, förstås. Vi är ju 15-16 år. Många av oss åker på den första resan utanför landets gränser. Till Berlin.

Lite oförberedda var vi nog. Mötet med beväpnade vakter på stationerna i det gråa öst. De stenhårda passkontrollerna, som genomförs med militärisk disciplin. De häpnadsväckande inspektionerna med speglar på skaft, som stacks under tåget för att kolla att ingen gömt sig där, inför överfarten, den sista etappen förbi muren och in till Västberlin. Muren hade byggts några år tidigare.

Vi kom till den största stad vi någonsin besökt. På ytan en välmående oas, omgiven av mörkret. Vi roade oss och besökte sevärdheter, muséer. Gick på restaurang, och släpptes även iväg på någon liten klubb, där vi faktiskt lyckades komma in. Att någon lärare vågade ta ansvaret för oss, ter sig helt overkligt.

Ett besök i öst gjordes också. Och skillnaderna blev uppenbara. Trist, grått, militäriskt och skrämmande. En måltid på en jätterestaurang i en mastodontbyggnad. Vaktavlösning vid ett monument utanför. Människor som inte såg glada ut. Propagandaskyltar på husfasaderna och flaggor ut genom fönstren. Den östtyska.

Vi reflekterade och diskuterade med varandra i klassen. Jag minns tydligt hur jag med ungdomlig idealism vid något tillfälle sade:
- Ja, är det någon som ska få bort den där muren, så är det vår generation.
De i klassen som hörde mig nickade och höll med.

1989 blev det verklighet. Den 09 november.

---

Flera gånger har jag besökt Berlin sedan dess och alltid med muren som en ful parentes rakt igenom stan. Tills i våras, då jag återvände och mötte något helt annat. Blomstrande, grönskande, med ett sprakande kulturliv, kreativitet och företagsamhet. Lugnt tempo trots stadens storlek. (Det är nog bara vår egen huvudstad som är stressens.)

Historien finns alltid där, i bakgrunden. Och den ska förstås inte glömmas.

Idag har muren fallit igen. Symboliskt. 20 år efteråt.

I Israel har man inget lärt.



*****


Andra bloggar om: Berlin

Se även Dokument utifrån. När muren föll.

Ett plus ett

Men snälla korpral Björklund! Hur kan du säga att ett erkännande av den palestinska sidan gör att vi "stöttar den ena parten i en konflikt"???

Hur länge har vi stöttat Israel? 66 år! Tala om ensidigt. Ja - enfaldigt.

Jag är uppenbarligen bättre i matte än du. Kan räkna till två.

*****

Vill jag

Nytt år, nya förhoppningar, nya löften. Ja, inte vet jag, men visst känns det på något sätt som ett oskrivet blad, när man påbörjar ett nytt år.

Själv avger jag aldrig några nyårslöften. Främst beror det väl på att jag lever ett sådant rättskaffens liv, d.v.s. med alla synder inrymda (förutom rökning, snusning och celibat), vilket gör att jag inte behöver lämna några löften. Ser annars att bloggosfären vimlar av folk, som vill bikta sig, göra bot och bättring och under svåra plågor bli bättre människor.

Tiden går fort. Rasande snabbt. Därför gäller det att ta vara på nuet. En svår konst, när man måste oroa sig för jobb, eller redan nu bestämma sig för att gå på den där konserten i augusti om man skall ha chans till biljett.

DN hade i sin nyårsbilaga ett helt uppslag med en årskalender. Allt rymdes. Det var olympiader och VM, val i Israel och USA, Zappa plays Zappa, surströmmingspremiär, Fars dag och Julafton prydligt inplacerade på rätta dagarna.

Oskrivet blad?

Nä - hoppa av och bromsa. Idag är det 3 januari.
Kan det inte få vara det en stund till?

Så blev det ...

.. författarkväll med radiojournalisten Cecilia Uddén, som besökte oss samma dag som hennes senaste bok kom ut.

Mycket intressanta tankar kring aktuella ämnen hördes från scenen. Berättelser från Cecilias korrespondensområde i Mellanöstern. Om livet som journalist i brännheta områden. Skrämmande händelser från Gazakriget. Men vi fick också höra mycket om hennes liv i övrigt. Hennes möten med olika personer, offer i folkfördrivningen som pågår, men också personer som hon har hjälp av, när det gäller att komma det verkliga livet nära. 

Jag tycker att jag har rätt bra koll på historien kring Israel. Men här fick jag lära mig mycket mer. Och jag förstår att jag kanske måste köpa hennes bok.

Givande kväll med Kontext

*****

Blev det glad midsommar

Jodå - midsommarafton blev bra, även om vädret inte ställde upp helt, utan hittade på att skicka in moln med lite regnskur mellan blåfläckarna. Nåja, vi kunde i alla fall ta ett glas bubbel till löromskrustaderna ute på altanen. Huvudrätten fick vi ta inomhus. För att sedan kunna sitta på bron och insupa lugnet över havet sent på kvällen, när solen försvunnit bakom skogen. Nej - solen gick inte ner igår överhuvudtaget.

Lugnt och skönt hade vi det alltså.

Annat var det i världen. 

• 500 flickor i Peru våldtagna av sina lärare. En del smittades med HIV.
• Hizbolla i Libanon börjar planera bråk med Israel.
• Det italienska regeringspartiets ungdomsförbund skriker/sjunger hitlerhälsningar och hurrar över Mussolini.
• Sveriges regioner går med 20 miljarder i underskott.
• Antalet ekologiskt uppfödda kor minskar med 20 procent i Sverige.
• Rysland fortsätter med sina huvudlösa angrepp på Ukraina.

Gla' midsommar?

*****