tisdag, mars 17, 2015

Brandfackla

Egentligen är jag lite skraj för det här inlägget, som jag nu (Kanske. Tvekar lite.) lägger ut. Rädd för att vara för provokativ. Okej - Men det måste man väl få vara ibland. Rädd för andras reaktioner. Ja - kanske. Skraj för att jag kanske är okunnig. Men det får jag väl ta, då. I de här sammanhangen är det så lätt att bli feltolkad.

Låt mig först betona att jag är för våra grundläggande rättigheter, mänskliga och andra. Åsiktsfrihet, tryckfrihet, religionsfrihet och allt det där andra som borde finnas i varje land, som betraktar sig som en demokrati.

Det som får mig att börja knappra på tangentbordet är ett inlägg i dagens Ring P1. En man ringde in och ifrågasatte om det finns antisemitism i Sverige. Det gör det givetvis. Men det kanske tar sig lite olika uttryck. Inringaren tyckte inte det. Han var jude själv. (Han talade om att han hade judiska barn.)

Jag vet att det funnits en debatt om detta och att bland andra Jan Guillou i något sammanhang uttalat sig. Själv har jag varken deltagit, eller tagit del av den. Kanske har jag missat någon viktig beståndsdel. Men det hindrar förstås inte att jag själv kan, och får, ha en åsikt.

Du som varit med som läsare av min blogg, vet vad jag tycker om religion. Jag är inte troende, men respekterar de som är det. Med en förutsättning. Håll din tro för dig själv. Missionera inte mot mig och påstå att det du läst in någon gammal skrift gäller som någon slags sanning, som alla ska rätta sig efter.

Alltså blir jag lite frågande. Vem är muslim. Vem är kristen. Vem är hindu, eller buddhist? Och vem är jude. Oftast vet jag inte. Jag kanske träffar en av varje inriktning dagligen. Jag kanske till och med pratar med någon troende varje dag. Jag bryr mig inte. Varje människa är en människa.

Och med ovanstående konstaterat; ett visst missionerande sker ju så att säga med automatik, genom klädsel. Slöja, turban, kippa. Varför måste man till varje pris visa vilken tro man har? Slöjan möjligen undantagen, eftersom den är påtvingad på grund av religion, vilket egentligen borde vara förbjudet i ett demokratiskt land.

Men för övriga. Måste en jude bära kippa. Måste en sikh bära turban. Var och en har förstås rätt att bära vad som helst på sin kropp, möjligen hakkors undantagna.

Tro är privat. Punkt.

Det påstås också att judar planerar att flytta till Israel, för att de inte vågar vara kvar i Sverige. Kan man verkligen lita på att det är sant. Kan det verkligen vara bättre att flytta med sin familj till ett land, som med envis regelbundenhet idkar regelrätta krig mot sina grannar?

Då måste det vara riktigt illa ställt i Sverige!

Jag förstår nu att jag eventuellt trampar på en hel del ömma tår. Jag förstår också att jag saknar kunskaper om alla detaljer i de här sammanhangen.

Kan någon lära mig?

*****
Läs även andra bloggares åsikter om

8 kommentarer:

Gabrielle sa...

Jag håller med dig i det du skriver om religion. Jag är inte heller troende men tycker att dom som är det gärna får vara det så länge dom inte skadar nån och - precis som du säger - så länge dom inte pådyvlar nån annan några religiösa "sanningar". Det sistnämnda är förstås svårt när det gäller relationen föräldrar-barn.

Vad gäller judarna så är jag övertygad om att det finns antisemitism i vårt land - och kanske särskilt mycket i Malmö verkar det som (du såg kanske artikeln i DN i dag?). Jag tror att Jan Guillou är blind på flera fläckar... Han borde vara betydligt försiktigare med vad han säger. Han begriper inte eller han har inte tillräcklig kunskap och han har samtidigt en väldig tilltro till sig själv. Tror jag.

Vad gäller att signalera sin tro eller sin tillhörighet till en viss grupp - t.ex. i judarnas fall genom kippa - så tror jag inte alltid det behövs. Andra vet om dom är judar eller inte ändå - t.ex. om dom har barn i judiska skolor, eller om dom syns på fester som ordnas av nån judisk organisation eller om dom går i synagogan (om man måste ha kippa då eller ej vet jag inte).

Att vilja flytta från Sverige till Israel som några i tidningsartiklar säger att dom vill är väl för att dom då kommer "bland sina egna" även om det är ett farligare land att bo i. Och om judiska familjer säger att dom funderar på att flytta till Israel så tror jag att dom menar det.

Men om jag var judinna och särskilt om jag hade barn vete 17 om jag skulle göra det. Då skulle det nog kännas klokare att flytta till USA - även om det bär emot av andra skäl!

Jag tycker det är fullkomligt förfärligt att antisemitismen ökar som den tydligen gör. Och om det - som det står i Orrenius artikel i DN i dag - ofta är "unga män med familjebakgrund i Mellanöstern" som trakasserar judar så undrar jag vad samhället och myndigheterna gör för att få dessa män att ändra attityd.

Ja, det var några funderingar.

Bert Bodin sa...

Vi verkar vara överens om det mesta, Gabrielle. Och naturligtvis är det skrämmande när förtrycket ökar mot vilken religion som helst. Det är därför som jag tycker att de som är troende, just ska göra det. Tro alltså. Inget annat!

Anonym sa...

Det var en respektfull och ödmjuk brandfackla måste jag säga. Tror inte jag kan lära dig något men håller med dig i mångt och mycket. Jag kan inte begripa varför människor måste manifestera sin tro med klädselattribut. Jag menar har man en tro så har man väl och den sitter väl inte i klädesplagget. I samband med högtider kan det kanske vara roligt och just högtidligt, att klä sig traditionsenligt men till vardags verkar det opraktiskt och en smula "nervöst". Inte blir väl tron mindre om man skippar sina diverse attribut, eller?
Men som sagt, jag är inte troende så då blir förmodligen en del märkliga religiösa fenomen svåra att förstå helt enkelt. Och jag behöver som tur är inte förstå allting. Det går bra ändå. Men funderingar har jag alltjämt om både det ena och andra.
/bettankax

Bert Bodin sa...

Ibland får jag tankar om att attributen krävs för att tron är svag, om du förstår hur jag menar. På något sätt vill man ändå vara "religiös".

Eller också tror man att det blir någon sorts reklam för ens tro.

Bert Bodin sa...

... och apropå "ödmjuk" brandfackla, så vet jag hur folk kan reagera. Men hittills har det varit rätt tyst, som synes.

Har jag kanske träffat rätt?

Anonym sa...

Jamen just precis. Jag är ganska säker på jag förstår hur du menar.
Det där med att reagera vad gäller ovan nämnda så finns det ju en försiktighet hos gemene man. Det minsta uttalande nuförtiden (eller så har det kanske alltid varit) innebär ju som oftast att man måste bedyra i parti och minut att man inte är rasist, främlingsfientlig eller för religionsfrihet. Denna försiktighet i att tycka och tänka visar sitt fula tryne i SD:s framgång vilket jag långt ifrån ensam att tro. Tänk om det fanns en "quickfix" att ta till.
/bettankax

Jan S sa...

Jag förstår inte vad du menar bettankax.
Den som öppet stödjer SD riskerar sitt jobb, utesluts ur facket, isoleras socialt, hängs ut i slaskpressen och förlöjligas som en lallande bondläpp, m.a.o total stigmatisering.
Men det gäller som du säger att hålla tungan rätt i mun, åsiktskorridoren är smal och det gäller att tycka rätt.
Jag trodde att vi hade åsiktsfrihet i vårt land, men det gäller kanske bara dem som tycker rätt.
Personligen anser jag att alla har rätt att tycka vad de vill, tro på vad de vill och leva som de vill, med vem de vill, utan att bli trakasserade för det.
(ursäkta, kanske lite off topic)



Knapsu sa...

"Den som öppet stödjer SD riskerar sitt jobb, utesluts ur facket, isoleras socialt, hängs ut i slaskpressen och förlöjligas som en lallande bondläpp"

Det där är naturligtvis inte alls sant Jan S. Att stödja SD innebär inte att man blir av med jobbet eller utesluts ur facket.
Däremot kan det vara skäl för att inte få vara förtroendevald i fackklubben eftersom man som förtroendevald måste ställa sig bakom den värdegrund som finns i fackförbundet och därmed inte svika det fackliga löftet om att inte ställa arbetskamrat mot arbetskamrat.