lördag, mars 25, 2017

Vilken dag

Att få sträcka ut på havsvidderna är en upplevelse helt i klass med att vandra i fjällen. Glad att jag bor i ett län, som kan erbjuda både det ena och det andra.

Idag bjöds på knallblå himmel. Inte ett moln i sikte. Några få minusgrader på morgonen förvandlades till plusditon, när solen fick värma lite. Men skidföret var strålande. Både fäste och glid. Vi åker inte särskilt långt och hamnar till sist i Mjöfjärdens egen raststuga längst ute på udden.

Konstigt nog var den inte totalockuperad av snöskoterfantaster, vilket tyvärr är det vanliga såhär på helgerna. Men på den väl tilltagna altanen satt ett par, som kände igen oss. Mamma och pappa till Lisa som är gift med Robbie (Nyazeeländaren, som jag lärt känna som barista på mitt lunchhak för massor av år sedan. Numera herre över två restauranger här i stan.)

Vi slår oss ner med dem och pratar om livet. Det som varit sedan vi senast sågs. Ann, som mamman heter berättar att hon hört att vi fått nya grannar här ute i skogen. Hon känner dem. Och ni vet hur det är med trollen. Nu fanns det ingen farstu de kunde stå i, men jag tyckte att det där paret som kom skidande utifrån öarna var misstänkt lika våra nya grannar. Ann ropar - Maria!

Och visst var det dom. Så nu utökades skaran kring bordet. Då hade vi säkrat platsen. Ingen enda osande snöskoter vågade sig hit. Vi fick prata ditten och datten i ett par timmar i solen, innan vi vände hemåt till våra respektive tillhåll.

Det är precis så, som dagar ska vara.



Herr bloggare i farten. Foto: Benke.

Observera att "öarna" till vänster inte är några öar. Där finns inga, nämligen. Det var gott om Hägringar över havsisen idag.

*****

2 kommentarer:

  1. thord wiman17:26

    Ja Bert. Så ska ett holistiskt liv levas "både med fäste och glid" och med blicken riktad därbortom mot det metafysiskt outtalade. Ändå är det tur inte alla dagar är som din beskrivna. Mätt skulle man bli till övermåtta.

    Men visst är en sådan enstaka gynnsam vårvinterdag i den bästa av världar värd en lyhördhetens och innerlighetens tacksamma epistel. Livet är ju, får vi litet senkommet snopet lära med åren, blott ett ögonblicks verk eller en storhares endaste språng. En sund daglig spis är därför att VARA snarare än att HA.

    Femetta där med skogsharen (vit päls vintertid, korta öron, brun iris). Här hemma matas en fälthare minsann (gråaktig päls året om, långa öron, orange iris). Tack du siktade med kameralins och inte bysskorn. Alla människor är nämligen inte så nogräknade med andras liv - eller att ytterst sorgesamt omskriva detta till humanism: dess värde avtar.

    Kul med havet, hunden och hägringen, hajade till där en stund inför "bemärkansvärt" väsentligt fotat och mer, om det är en Jack russel. Mitt uttryck är definitivt Billgrens pantomim.

    Men återigen. Slutligen. Och det är holistiskt ekologiskt jättesant: Havet bär oss alla!

    (Jag ser en granne ute iklädd bermudashorts och t-shirt - den 26 mars! Jag blir inte direkt överförtjust, lite rädd snarare, inte över fulheten i själva plaggets utseende utan för att leva i klimatradikaliseringens era. Det var 19 plusgrader i skuggan kl. 14:00. Nej, heja snö och is!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Stort tack för trevlig kommentar, Thord. Som jag sagt många gånger förr: När kommer din blogg?

      Radera