tisdag, november 22, 2005

Rörlig arbetsmarknad efterlyses

Hur kan en del personer vara värda månadslöner, som närmar sig och överstiger en årslön för andra?

Jag tänker bl.a. på Anitra Steen. I och för sig tycker jag att hon kämpar på rätt bra. Hon är ju dessutom dubbelt utsatt i och med sin man. Men 240 000 i månaden?

Och FOLKSAM, med en chef som tjänar över 300 000 per månad. Plus fria hemresor!

Sedan har de fallskärmar, pensionsavtal och fan och hans moster, som inte syns i lönekuvertet.

Hur sätter man värde på folk. Hur resoneras det i styrelserummen? Var går gränserna? Man skulle vilja vara en liten fluga på väggen.

Häromdagen hörde jag ett debattinlägg om monsterlöner. Det var en kvinna som ville göra rent hus.

Hennes idé var att, så att säga, börja om på nytt. Sätt en maximilön på 50 000 i månaden. De småpåvar och girigbukar som inte kan acceptera det, får stiga åt sidan. Det finns säkert kompetenta människor som skulle ta de där jobben för 50 000. Hur svårt kan ett sådant jobb vara? Alla beslut, alla åtgärder är beredda och mer eller mindre kompletta - utarbetade av en stab - klara att skriva under. Punkt slut.

Jag tycker det var en strålande idé. Ej genomförbar, men fantasieggande och ytterst spännande att prova.

Nu måste jag bara betala in min premie för pensionsförsäkringen. Så att Anders Sundström*) inte blir utan hemresa till Piteå i jul. Stackarn!



*)Folksam-VD

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar