Jag är en musikkonsument. Inte fanatisk, men trivsamt lagom (och trist, skulle säkert många säga) och nyfiket. Någon mp3-spelare finns inte, där jag laddat ner 27458 låtar. Skulle aldrig orka leta rätt på den jag vill höra. Och det orkar ingen annan heller. Det är bara siffror som berusar. Man vill ha makt. Sådan är inte jag.
Men jag lyssnar. Vågar till och med säga att jag är allätare. Det finns en del undantag visserligen, men i stort sett är jag väldigt öppen.
Igår kväll var jag alltså på konsert. Klassisk musik, konstmusik. Jo, det funkar på mig. Förutom Mozart, som jag tycker är trist.
Hantverket kring musiken fascinerar mig också. Precis som jag skrev i gårdagens inlägg, så kan jag bara inte förstå hur en människa kan minnas varenda liten tangenttryckning i en lång pianokonsert, där något igenkännbart tema inte finns. Hur visste herr pianisten överhuvudtaget var i stycket han befann sig?
Ett annat hantverk är förstås själva instrumentet. Den Steinwayflygel som Kulturens Hus begåvats med, som donation från en lokal näringsidkare är inte vilken flygel som helst. Den unge man, som representerar Steinway i Sverige, berättade lite om instrumentet. 51 veckors arbete ligger bakom just detta exemplar. Lönnträbotten, 09 cm tjock, men precisionsfasad till bara någon millimeter ut mot kanterna. Allt för att "kasta ut klangerna", som han uttryckte sig. Bortåt 1,5 miljoner har skapelsen kostat. Och kungen (dvs herr Bernadotte) lär ha sagt "har Luleå en, så skall vi ha en likadan". Allt enligt representanten, som även berättade att "det finns flyglar som man bygger på 14-15 dagar också".
Tror inte jag köper någon, ändå.
Andra bloggar om: Musik, Luleå
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Välkommen att kommentera.