Segt

Förra helgen var det full vinter. Skidan slant och solen sken. I alla fall stundtals, men då rätt rejält. Skidsäsongen avslutades för min del i trakterna kring Riksgränsen. Inte träffade vi på vare sig Gérard Dépardieu, eller hans motspelerska Charlotte Rampling. Men deras medarbetare i filmprojektet Babylon, stressade förbi här och där, när vi besökte Hotell Riksgränsen.

Denna helg går i enkelhetens tecken. Ute i stugan, vid kusten. Våren är definitivt här, men den är seg. Ingen värme att yvas över, ibland rätt grå moln och idag även en rejäl regnskur över den svartnande havsisen. Krokusen blommar. Det är brunvår. Vi har alltså två typer av vår här. (Och då räknar jag bort vårvintern, när snön ligger kvar och är brukbar.) I ett inlägg igår berättade jag om den blå våren. Det där speciella ljuset, när solen gått ner och himmelen färgar av
sig på allt. Brunvåren är däremot dagens vår. Ingen grönska, förutom det vintergröna. Gammalt gräs, torra fjolårslöv och upptorkade och nysladdade skogsvägar. Men jag är glad att jag är här. Stan är hemsk i början av maj. Bara blåsig och dammig.

Fåglarna är galna. Sjunger långt in på kvällarna. Temperaturen kryper mot noll.

Jag fixade middag ikväll. Kaffemarinerad kycklingfilé med torkad, rökt skinka, på dragonrostad kålrot. Jo, det blev gott. Chilenskt på flaska. Indomita. I bakgrunden Pergolesis, Stabat Mater.

Inga kändisar här heller, förutom i Stinas program, som fick en chans ikväll. Tydligen har hon hörsammat kritiken. Greppar inte över så många gäster längre. Kvällens fascination var Ebba von Sydow. För mig ett tomt skal. Eller åtminstone helt felanvänd intelligens. Inte kunde hon gå som en mänsklig varelse, för då hotade klänningen, eller vad det nu var hon hade på sig, att korva sig upp i trosnivå. Och snacket innehöll ett stort antal "-tecken. Du vet, med båda händerna i luften. Att försöka göra ytlighet och floskler till seriös journalistik.... Nej, det biter inte på mig. Det är bara att beklaga. Inte mig, utan de, som ser henne som ett föredöme. Tänk om!

Börje Ahlstedt var programmets andra diva. Bitchig, surrig och rätt plågsam. Duktig skådespelare. Men är han någonsin sig själv. Eller måste han spela även den rollen?

Nu har kvällen lidit mot natt, och precis som igår, stiger jag ut på verandan och andas. En lom hörs utifrån fjärden. Orrarna dansar på.

Och rödvingen tystnar inte än på ett tag.





*****


Andra bloggar om: Norrbotten, Vår, Ebba von Sydow, Börje Ahlstedt