Fukten var besvärande. De svettiga kläderna ville inte torka. Trots värmen kändes det ibland kallt, när en vindil fick dem att klibba mot huden. 
Vi kämpade oss fram bland de höga ormbunkarna. Insektssvärmar gömde sig under bladen och surrade upp och in i ansiktet, när vi strök förbi. Det kunde inte undvikas. Ännu hade dock ingen stuckit oss. Tydligen var de inga blodsugare.
Hungriga var vi. Den lilla ström vi passerade för en stund sedan var alltför liten för att någon fisk skulle finnas. De lackröda bären såg saftiga, men giftiga ut, och fick därför sitta kvar.
Vi var helt enkelt tvungna att nå fram innan kvällen. Att bli kvar här efter mörkrets inbrott kändes absolut inte lockande. Det var inget alternativ. Därför tog vi snabbt de tvåhundra- sjuttionio trappstegen upp till marknivån ovanför Masugnsbyns kanjon. Bilen startade lätt och vi begav oss hemåt. I Pajala käkade vi makaroner och korv på en billig sylta.
*****
Andra bloggar om: Norrbotten, Masugnsbyn
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Välkommen att kommentera.