Redan den gången hade det gått en månad från utprovning till invigning. Glasögonen hade nämligen varit iväg två svängar till leverantören på grund av konstigheter i inslipningen med mera. Sådant jag aldrig märkte, mer än att det tog lång tid innan det var dags för mig att börja se mig omkring med nya ögon.
Nu var det så att jag en kväll, några dagar efter sadelbytet, i allsköns ro stod och putsade nyförvärvet. Plötsligt sa det "knick" och där stod jag med ett av glasen i hand. Hoppsan!
Optikern såg bekymrad ut, när jag lämnade in brillorna.
- Va!? Det är inte möjligt. Tänk, du är nog min mest otursförföljda kund.
(Jo, det har hänt en del förr, ska ni veta. Men så har jag också med god vilja ställt upp på en del experiment också.)
Iväg med synen till leverantören än en gång. Bakläxa. Leverantören förkrossad.
10 dagar senare ringer optikern.
- Du! Dina glasögon är här nu.
Jag hörde att hon inte var särskilt uppåt.
- Kom in och prova. Jag vill att du skall se eländet.
De var helt värdelösa. Såg inte skarpt mer än i utkanterna på respektive glas. Jag hade behövt ett ansikte värdigt en padda, för att de skulle passa mig.
- Jag förstår ingenting, sa optikerskan, grät en skvätt och sade att - Nu kan det nog inte bli något före jul.
Vi skrattade åt eländet.
Nu, två dagar kvar på det gamla året, har jag dem på näsan. Ursnygga. Säger alla. Alla!Dryga 7000:- fattigare.
Med ny styrka, vilket gör att jag känner mig lite vinglig.
Jag kan utan vidare spara in en hel del på nyårsskumpan.
*****
Andra bloggar om: Glasögon, Syn, Johan Lindeberg, Snygging
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Välkommen att kommentera.