En ny rovdjurspolitik är på väg i Sverige. Meningen är att besluten om hur naturen ska förvaltas ska läggas närmare folket. Det låter fint och demokratiskt och därför låter det också tilltalande. För jägare, och rovdjurshatare i allmänhet alltså.
Men så tilltalande för fauna och flora är det inte.
Vad jag menar är att djur och natur inte känner gränser. Istället för att splittra vår omgivning i småbitar och låta småpåvar med varierande kunskap och vilja att se de stora sammanhangen bestämma, så borde vi istället ha en nordisk rovdjurspolitik. Eller åtminstone Fennoskandisk, eftersom det är en någorlunda sammanhållen naturlig enhet med låg befolkningstäthet.
Konsekvenserna nu, blir ju förmodligen att vi i Norrbotten skjuter bort alla vargar som naturligt vågar sig in från Finland. Här är vi ju sjukligt skräckslagna för björn, varg, järv och lo. Hur ska då Sydsverige någonsin kunna bygga upp en stam? Vargarna simmar väl inte över från södra Finland, eller Baltikum?
Svenskar har en mycket märklig inställning till naturlig balans i markerna. Jag tänker på länder i Sydeuropa, som har betydligt tätare befolkning och betydligt fler rovdjur i sina marker. Det verkar fungera bra.
Hur kommer det sig?
*****
Läs även hos Stefan Tornberg.
Andra bloggar om: Natur, Rovdjur, Rovdjurspolitik, Varg, Björn, Jakt, Jägare
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar