Egentligen tycker jag inte om söndagar. Lite mer nuförtiden, ty förr var det värre. Men av någon anledning dök den där gamla känslan upp idag igen. Jag tycker inte om söndagar.
Låt mig utveckla. Fredagar är kul. Ofta väldigt jobbiga, då kunderna har en tendens att komma på att de ska till det inre av Mongoliet "på tisdag till veckan". Men det är egentligen bara stimulerande att lösa en sådan uppgift. Framåt eftermiddagen skulle man tro att det lugnar sig, men det är tvärtom. Paniken stiger och svetten lackar.
Ändå är fredagarna som bäst. För då vet jag att det är en helg som väntar. Bästa dagen, alltså.
Lördag är också bra. Man kan sova länge, om man vill. Eller vakna till Naturmorgon kl 06.13 i P1 vilket också är fantastiskt roligt. (Jo - jag hör vad ni säger: "Han är galen." Men det står jag för.) Sedan går dagen i vilsamt tempo med sysselsättningar som jag själv bestämmer, och avslutas oftast med en superb middag.
Söndag nalkas. Visst - jag kan upprepa mönstret från lördag. I alla fall på morgonen. Men sen! Så där vid 14-tiden är det rätt vanligt att jag börjar tänka på den kommande veckan. Om jag nu vet något om den. Det kan bli lätt förlamande. Vardagen börjar så att säga redan på helgdagen. Jag skulle väl egentligen inte tycka att det vore så märkligt om det inte vore för det där med fredagarna. De där fredageftermiddagarna. Då halva befolkningen utom vi i min bransch får lite halvledigt, sådär.... droppar iväg med ett "trevlig helg" vid tvåtiden. "Nu går jag och tar en awb".
Min helg, däremot blir liksom stympad i båda ändar.
Ska det vara så?
*****
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Välkommen att kommentera.