lördag, april 17, 2010

Jag var just på väg ...

.. ut i den ljuvliga vårvintersolen, när telefonen ringde.
- Hej. Är du i stugan?
- Jo.
- Jäklar! Men du måste komma in. Det är rena kaoset här.

Jaha - det var den lediga lördagen det. Men givetvis steg jag rakt in i bilen och körde in mot stan. Det var ju bråttom. En knapp timme senare stegade jag in och fann mina medarbetare i full fart. Telefonerna gick röda. VD:n satt i växeln och dirigerade samtalen. Personalchefen rotade fram gamla kunskaper och pratade lugnande med nyblivna adoptionsföräldrar, som ville komma hem från långt, låååångt borta med sin nya telning.

I Houston, Kapstaden och Valencia sitter folk och bara väntar på att få komma hem. Valenciakunderna har skrapat ihop en grupp och nu raggar vi buss, som kan ta dem norrut. En kund som blivit fast i Dublin, lyckades jag få på ett plan till Oslo som ska gå på tisdag. Kanske. Hennes man kör ner och hämtar henne. Norrbottningar är vana vid avstånd.

En stackars Rwandier som varit här på studiebesök i en vecka ville åka tåg till Aten, för att försöka ta sig hem innan visumet gick ut. Tågen är totalproppade. Där lyckades vi inte. I alla fall inte idag.

Men det blir jobb imorgon också.
Kanske då.

Nåja - solen försvann. Snön började falla.
Aprilväder.

*****



PS. Och en sak ska du veta: Amerikaner som jobbar på flygbolag är oftast urusla på service. Urusla! Särskilt i speciella lägen. Ingen vågar ta eget ansvar, eller egna initiativ. Finns det inte en "ritning" för den situation som uppstått, så finns inte situationen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar