Ja, jag erkänner. Har gjort en tjänst. Och fick nu betalt.
Kommer just från en god lätt middag på Invit.
Kantarellsoppa med gräslökscremetoast och torkat renkött.
Ett gott rödvin därtill.
Det är ju onsdag.
onsdag, oktober 11, 2006
Det finns inga gratisluncher...
... sade redan gamle Winston Churchill.
Det raljeras en hel del om TV-avgiften nu. I små enkäter i tidningsmarginalerna, ser man exempel på folk, som med stolthet meddelar att "jag betalar aldrig", "det skulle jag aldrig göra", "varför skall jag betala"? Med undermeningen "jag är väl inte helt koko, heller". Och det är väl vars och en ensak om man vill begå lagbrott (eftersom det är det man gör, enligt våra lagar, stiftade i demokratisk ordning), bara man står för det, och mår bra.
Jag kan inte låta bli att fundera över hur vårt TV-utbud hade sett ut, om vi inte haft SVT och SR?
Inte är det de kommersiella kanalerna som går före och står för utvecklingen. De klarar ju inte ens att ta efter.
Det är bara tomt, innehållslöst och mestadels rätt intelligensbefriat material som öses över oss. Lyssna på RIX, se på TV3. Mer tomhet får man väl leta efter på mars, om man nu skulle vara intresserad.
Och ingen kan påstå att reklamfinansierade medier är gratis.
Någon betalar.
Gissa vem?
Jag har sagt det förr, och jag säger det igen; Kvalitet kostar.
Men jag vill ha den ändå, betalar gärna licensen.
Utan att skämmas.
Det raljeras en hel del om TV-avgiften nu. I små enkäter i tidningsmarginalerna, ser man exempel på folk, som med stolthet meddelar att "jag betalar aldrig", "det skulle jag aldrig göra", "varför skall jag betala"? Med undermeningen "jag är väl inte helt koko, heller". Och det är väl vars och en ensak om man vill begå lagbrott (eftersom det är det man gör, enligt våra lagar, stiftade i demokratisk ordning), bara man står för det, och mår bra.
Jag kan inte låta bli att fundera över hur vårt TV-utbud hade sett ut, om vi inte haft SVT och SR?
Inte är det de kommersiella kanalerna som går före och står för utvecklingen. De klarar ju inte ens att ta efter.
Det är bara tomt, innehållslöst och mestadels rätt intelligensbefriat material som öses över oss. Lyssna på RIX, se på TV3. Mer tomhet får man väl leta efter på mars, om man nu skulle vara intresserad.
Och ingen kan påstå att reklamfinansierade medier är gratis.
Någon betalar.
Gissa vem?
Jag har sagt det förr, och jag säger det igen; Kvalitet kostar.
Men jag vill ha den ändå, betalar gärna licensen.
Utan att skämmas.
"Herregud...
... jag har ju flängt fram och tillbaka över gränserna och bott utomlands. Hur skulle jag ha hunnit med att sätta mig in i alla bestämmelser som gäller här i landet. Snälla nån - jag har ju just kommit hem. Hur mycket är klockan?... Nej, nej, jag menar, vilket år är det? .... Jaha. Då är det ju bara nio år sedan. Och förresten! Hur tror ni att en kulturminister skulle ha tid att titta på TV? Eller lyssna på radio?
Nä - Nu får ni gå härifrån. Här skall städas. Det är ju så svårt att få tag i bra polskor nuförtiden.
Dom skall ju ha också ha betalt.
Nuförtiden.
Har jag hört."
Andra bloggar om: Cecilia Stegö Chilò, Grundkurs
Nä - Nu får ni gå härifrån. Här skall städas. Det är ju så svårt att få tag i bra polskor nuförtiden.
Dom skall ju ha också ha betalt.
Nuförtiden.
Har jag hört."
(Och jag väntar med spänning på morgondagens avslöjande. Vad är det för bottenskrap från etikkursens kuggade elever han anställt, herr Reinfeldt?)
Andra bloggar om: Cecilia Stegö Chilò, Grundkurs
tisdag, oktober 10, 2006
Överklasshoppa...
... kallar jag Maria Borelius, som trots hur mycket pengar som helst och med villa i Djursholm, som hon fått(!!!) av pappa, inte hade råd att betala sin barnflicka annat än svart.
Så får man kanske inte säga om en person.
Men jag vill!
Andra bloggar om: Maria Borelius, Grundkurs
Så får man kanske inte säga om en person.
Men jag vill!
Andra bloggar om: Maria Borelius, Grundkurs
Världsnytt
Likriktningen ökar. Mångfald blir enfald.
Vad skall man tro? När jag tittar igenom de utländska nyhetssajter jag något så när regelbundet går in på, så ser jag idag följande huvudartiklar:
The Guardian:
Världen är tydligen rätt liten.
Vad skall man tro? När jag tittar igenom de utländska nyhetssajter jag något så när regelbundet går in på, så ser jag idag följande huvudartiklar:
The Guardian:
- FN fördömer Nordkorea.
- Google köper YouTube
- FN fördömer Nordkorea.
- Google köper YouTube
- FN fördömer Nordkorea.
- Google köper YouTube
Världen är tydligen rätt liten.
(Länkar till ovanstående sajter hittar du i min högerkolumn.)
Tre gånger...
... får väckarklockan ringa, innan jag slutligen inser att det är kört. Ja, att jag måste stiga upp, alltså.
En sådan där morgon,
när tiden mellan varje ringning är en sådan där fantastisk stund,
då sängen känns extra skön,
varm,
med kalla hörn,
där man kan sticka ut fötterna,
vända på kudden,
och sjunka in i hjärnans vilda dans,
där ouppklarade problem slängs i väggarna,
där lustiga och bisarra och helt ologiska sammanhang
tillåts vara helt naturliga.
Och där en talande get skymtar, och säger....
bibibi bip, bibibi bip, bibibi bip, bibibi bip.
Månne det var den nya bäddmadrassen?
En sådan där morgon,
när tiden mellan varje ringning är en sådan där fantastisk stund,
då sängen känns extra skön,
varm,
med kalla hörn,
där man kan sticka ut fötterna,
vända på kudden,
och sjunka in i hjärnans vilda dans,
där ouppklarade problem slängs i väggarna,
där lustiga och bisarra och helt ologiska sammanhang
tillåts vara helt naturliga.
Och där en talande get skymtar, och säger....
bibibi bip, bibibi bip, bibibi bip, bibibi bip.
Månne det var den nya bäddmadrassen?
måndag, oktober 09, 2006
Jag, en egoist
Hurra för nätet.
Det börjar närma sig invigning av Kulturens hus här i Luleå. Den vackra byggnaden i Norra hamnen börjar anta sin slutliga form. Den 13:e och 14:e januari är det invigning, med stjärnspäckade föreställningar.
1700 biljetter såldes slut på två timmar, sedan de släpptes klockan 10 idag på förmiddagen.
Två minuter över.... hade jag bokat och betalat. Hemifrån.
När jag gick till lunch en timme senare var det kaos hos Ticnet-ombudet.
Jag satte mig lugnt och åt min lunch på Roasters, vägg i vägg.
Fjärran från vimlets yra.
Det börjar närma sig invigning av Kulturens hus här i Luleå. Den vackra byggnaden i Norra hamnen börjar anta sin slutliga form. Den 13:e och 14:e januari är det invigning, med stjärnspäckade föreställningar.
1700 biljetter såldes slut på två timmar, sedan de släpptes klockan 10 idag på förmiddagen.
Två minuter över.... hade jag bokat och betalat. Hemifrån.
När jag gick till lunch en timme senare var det kaos hos Ticnet-ombudet.
Jag satte mig lugnt och åt min lunch på Roasters, vägg i vägg.
Fjärran från vimlets yra.
... och dom bor i ett främmande land
Ofta undrar jag.
Funderar.
Hur kan vissa länder finnas, utan utveckling?
Hur kan medeltiden dröja sig kvar. Eller egentligen; Hur kan det inte ha hänt något på fem-, sex-, sjuhundra år.
Märklig fråga att ställa sig. Och svaret är förstås: Sådana länder finns inte. Någon form av utveckling har förstås ägt rum. Men till synes minimal.
Jag tänker på Afghanistan. Ett folk härjat av krig, kuvat under krigsherrar och en, enligt mitt sätt att se, livsfientlig religion. Fattigdom, misär. År efter år, århundrade efter århundrade. Samtidigt lever vissa människor där rätt gott, på andra länders invånares önskedrömmar, om en annan "värld". Opiumodlandet drar förmodligen in en hel del.
Hur uppstår talibanväldet. Där man till och med ville förbjuda ringklockor på cyklarna, eftersom det för mycket liknade musik. (???)
Hur går det till?
Jag tänker på Nordkorea. Där har det visserligen hänt en del, sedan medeltiden. I alla fall på områden, som man inte skulle önska. Men ändå.
Hur lyckas de styrande hålla befolkningen utanför? Utan influenser. Utanför omvärlden. På medeltiden skulle det säkert gå bra. Men nu!?
Kanske är det enkelt att vara ledare i ett sådant land.
Eller inte.
Det låter arbetsamt, med all den räddhågsenhet, som måste finnas. Den misstänksamhet som måste ligga och gro. Ständigt.
I båda fallen (länderna) låter det förstås sjukt.
Sinnesjukt.
Det finns förstås även andra exempel på denna utvecklade jord, där folk lever som vore det på medeltiden. Jag tänker på att det ännu hittas folkstammar, små undanskymda enklaver, inramade av höga berg eller djupa djungler. Fysiskt avskurna från oss andra.
I de fallen kan jag förstå.
Eller är i alla fall beredd att försöka.
Funderar.
Hur kan vissa länder finnas, utan utveckling?
Hur kan medeltiden dröja sig kvar. Eller egentligen; Hur kan det inte ha hänt något på fem-, sex-, sjuhundra år.
Märklig fråga att ställa sig. Och svaret är förstås: Sådana länder finns inte. Någon form av utveckling har förstås ägt rum. Men till synes minimal.
Jag tänker på Afghanistan. Ett folk härjat av krig, kuvat under krigsherrar och en, enligt mitt sätt att se, livsfientlig religion. Fattigdom, misär. År efter år, århundrade efter århundrade. Samtidigt lever vissa människor där rätt gott, på andra länders invånares önskedrömmar, om en annan "värld". Opiumodlandet drar förmodligen in en hel del.
Hur uppstår talibanväldet. Där man till och med ville förbjuda ringklockor på cyklarna, eftersom det för mycket liknade musik. (???)
Hur går det till?
Jag tänker på Nordkorea. Där har det visserligen hänt en del, sedan medeltiden. I alla fall på områden, som man inte skulle önska. Men ändå.
Hur lyckas de styrande hålla befolkningen utanför? Utan influenser. Utanför omvärlden. På medeltiden skulle det säkert gå bra. Men nu!?
Kanske är det enkelt att vara ledare i ett sådant land.
Eller inte.
Det låter arbetsamt, med all den räddhågsenhet, som måste finnas. Den misstänksamhet som måste ligga och gro. Ständigt.
I båda fallen (länderna) låter det förstås sjukt.
Sinnesjukt.
Det finns förstås även andra exempel på denna utvecklade jord, där folk lever som vore det på medeltiden. Jag tänker på att det ännu hittas folkstammar, små undanskymda enklaver, inramade av höga berg eller djupa djungler. Fysiskt avskurna från oss andra.
I de fallen kan jag förstå.
Eller är i alla fall beredd att försöka.
söndag, oktober 08, 2006
Tummen i ögat
Dagens upptäckt! 13 av de 22 ministrarna i regeringen hör hemma i Stockholms län.
Risk för snedbalans i besluten?
Nej ooooooooooooohh nej!
Det här är en regering för heeeeela Sverige.
Risk för snedbalans i besluten?
Nej ooooooooooooohh nej!
Det här är en regering för heeeeela Sverige.
Höstmiddag
Lördag kväll. Dags för ett glas före maten. För dagen serverad på nya fönsterhyllan. (Den som vi bara tänkte på, förra lördagen.)
Jag serverade älgfärslimpa på messmör, fylld med squash, äpplen och vitlök. Till det rostade rotfrukter, timjanbakad rödlök och trattkantareller.
Vinet, en trotjänare ur Systemets standardsortiment. En pärla för 54 kronor. Rekommenderas.Desserten blev masc(o)arponeglass. Bortgjord.
fredag, oktober 06, 2006
Nu är det kört
Igår var jag med om något fantastiskt. Lite äckligt i och för sig, men ändå. Sannolikheten att råka ut för det måste ligga någonstans i paritet med att vinna 25 000 i månaden skattefritt i 25 år på Triss. Och det skulle jag hellre vilja. Mycket hellre!
Precis när jag skulle iväg ut på stan i ärenden gick jag in på toaletten för att snyta mig och tvätta händerna. Inget annat.
Jag hade ett tuggummi i munnen, som började bli lite väl tomtuggat. Smaken var liksom väck, så jag passade på att spotta ut det i toan.
Med ett plopp landar tuggummit i vattnet. Men det var tydligen ingen snygg Knape-landning, utan ett rejält magplask, om nu tuggummin har magar. Ett plask som sände upp en droppe av toavattnet till min ögonhöjd (ca 1,8 meter), in under glasögonen och rakt in i mitt högra öga!
Jag blev helt ställd. Visserligen var det spolat och så. Men det kändes ändå lite... jjjaeck.
Sen suckade jag.
Tänkte att "det där var min högvinst."
Något sådant händer aldrig mer i min livstid.
Bye bye Trisslotter.
Ingen idé!
Det mest osannolika har redan hänt.
Traskade iväg på mina ärenden i spöregnet, med nedböjt huvud och funderade på hur jag skulle få tag i en bra terapeut.
Billigt!
Precis när jag skulle iväg ut på stan i ärenden gick jag in på toaletten för att snyta mig och tvätta händerna. Inget annat.
Jag hade ett tuggummi i munnen, som började bli lite väl tomtuggat. Smaken var liksom väck, så jag passade på att spotta ut det i toan.
Med ett plopp landar tuggummit i vattnet. Men det var tydligen ingen snygg Knape-landning, utan ett rejält magplask, om nu tuggummin har magar. Ett plask som sände upp en droppe av toavattnet till min ögonhöjd (ca 1,8 meter), in under glasögonen och rakt in i mitt högra öga!
Jag blev helt ställd. Visserligen var det spolat och så. Men det kändes ändå lite... jjjaeck.
Sen suckade jag.
Tänkte att "det där var min högvinst."
Något sådant händer aldrig mer i min livstid.
Bye bye Trisslotter.
Ingen idé!
Det mest osannolika har redan hänt.
Traskade iväg på mina ärenden i spöregnet, med nedböjt huvud och funderade på hur jag skulle få tag i en bra terapeut.
Billigt!
Det går
Kommer du ihåg slutet av åttitalet? Det gör jag. Jag minns att jag precis hade blivit chef, efter att ha tillbringat nästan två år pendlandes till Stockholm och ett projekt jag var inblandad i där.Men det jag nu tänkte på var papper. Vitt papper. Oskrivna blad. De var nämligen vita på den tiden. Också!
Tills en dag, då någon klok människa kom på att vitt papper var en miljöfara. Just det! Farliga för miljön, eftersom man i tillverkningen använde stora mängder klor för att papperet skulle bli vitt.
Det gick en skälvning genom pappersbranschen. Jäklar - Hur skall vi göra nu?
"DET GÅR INTE", att göra på någon annat sätt, sa branschen. "VI ÄR FÖRLORADE!" Och så började de jamsa om permitteringar, nedläggningar och annat elände. Förstås. Så att ingen politiker skulle vilja ta smällen och föreslå ett klorförbud. Men så blev det!
Men det fanns förrädare.
Ett smart pappersbruk började alltså sälja oblekt kopieringspapper. Det var så där lite behagligt naturvitt, eller hur man nu skall beskriva det. Fröskal, kanske. Det minns jag var en populär benämning på sådant som inte var kritvitt. Och det blev succé. De var först och sålde förmodligen mest. Lång näsa till "det-går-inte-rörelsen".
Sedan kom ett annat pappersbruk på, att det visst går att få vitt papper. Med syre, tror jag till och med att det var. Och det är det inte så många som dött av. Att det sedan var en nordligt belägen fabrik gör ju inte saken sämre. Ljuset kommer, som bekant, ofta från norr.
Och vips! Så följde alla andra efter. Och nu har vi vitt papper igen. I en aldrig tidigare skådad mängd. Det papperslösa kontoret kom på skam.
---
Sen har vi det där med kexen och transfetterna. De där nyttiga flytande fettet som görs hårt genom en kemisk process, för att passa i kakor, chips och annat, som skall vara spröda och knapriga.
Men vad kexen gjorde var att göra våra blodkärl lika spröda och knapriga. Det var det någon annan människa som kom på. Och så ropades det på förbud och pekades på Danmark, där de s.k. transfetterna blev förbjudna.
"DET GÅR INTE! Då får vi sladdriga kex", sa kakmonstren.
Igår köpte jag ett kexpaket.
Det kändes hårt! Precis som vanligt.
Gissa vilken sort jag köper nästa gång!
Andra bloggar om: Transfett, livsmedel, klor, miljö
Spolade
Vid millennieskiftet fanns det över 20 stycken spridda över hela landet. Sedan har det minskat undan för undan. Den i Luleå har varit osedvanligt framgångsrik.
Nu föreslås att fyra enheter skall finnas kvar.
Det gäller UR (Utbildningsradion), som skall rationalisera och minska kostymen. Och nog minskas den alltid. Den krymper till en liten boll med Stockholm som självpåtaget centrum. Sedan Göteborg, Malmö och Sundsvall.
Ny teknik, som nu i och för sig är rätt gammal, har gjort det möjligt att sitta varsomhelst i landet/världen och ändå jobba gemensamt med andra enheter. En huvudenhet skulle i stort sett kunna ligga på bortre Grönland.
Men se Hufvudstadsborna har inte hajat det.
De vill bygga koja.
Som så många gånger förr.
Som alltid.
I evighet.
De kallar det nödvändig centralisering.
Jag kallar det psykisk insufficiens.
Och jag börjar bli less på att ingen låser in dem.
Gärna på Grönland.
Nu föreslås att fyra enheter skall finnas kvar.
Det gäller UR (Utbildningsradion), som skall rationalisera och minska kostymen. Och nog minskas den alltid. Den krymper till en liten boll med Stockholm som självpåtaget centrum. Sedan Göteborg, Malmö och Sundsvall.
Ny teknik, som nu i och för sig är rätt gammal, har gjort det möjligt att sitta varsomhelst i landet/världen och ändå jobba gemensamt med andra enheter. En huvudenhet skulle i stort sett kunna ligga på bortre Grönland.
Men se Hufvudstadsborna har inte hajat det.
De vill bygga koja.
Som så många gånger förr.
Som alltid.
I evighet.
De kallar det nödvändig centralisering.
Jag kallar det psykisk insufficiens.
Och jag börjar bli less på att ingen låser in dem.
Gärna på Grönland.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)