Det är bara att konstatera ..

.. att helgvädret har infunnit sig som vanligt.

Men vi åker ut till stugan i skogen vid havet. Vi har inte varit här på två veckor och det märks på fåglarna, som skäller för att matleveranserna uteblivit. Men lite kräsna är de, för det finns talgbollar kvar och minst 2-3 matskedar frön kvar i stora automaten. Fläsksvålen är heller inte slut.

Men jag fyller ju på förstås. Och jag förstår att det har gått åt en del. Det har varit 28 minusgrader vid något tillfälle under vår bortovaro. Men det har också varit bara -0,8 en dag också.

Snart har all logistik både ute och inne stabiliserats. Flaggan hänger på sin stång. Elvakaffet (Det som alltid serveras vid lunchekot i P1.) doftar tillsammans med äppelkakan.

Helgen kan börja.

*****

Eftersom ...

.. jag extraknäcker en del som hårkonstnär, får jag betalt i utemiddag då och då. Så kallad klippmiddag.

Ikväll blev det på puben. Vi fick plats i biblioteket. Skönt. Lite lugnare.

Den nyklippte träffade tre kolleger som satt vid ett bord inte långt ifrån vårt. Två engelsmän och en fransos. Det blir lite småsnack.

Pubchefen får syn på oss och slår sig ner med oss en stund. Vi pratar vinter och skidåkning.

Jag blir proppmätt och nöjd rätt fort, och snart går vi hemåt.

*****

Givakt

Om man kommer in på lunchkrogen och finner delar av personalen stående i stram givakt hälsandes mig välkommen med förnamn, kan man väl betrakta sig som stamgäst.

Så var det idag. Och jag beställde en långbakad högrev. Kamrat Anders anslöt lite senare och tog laxlåda, och bjöd på specialtillverkade blåbärspraliner till kaffet.

Vi kom rätt långt med planeringen för sommaren, vilket var en av avsikterna för att käka lunch tillsammans. Så nu har jag lite riktlinjer att gå efter inför en viktig uppgift, som jag blivit utnämnd till att utföra nästa vecka på tisdag. Och det är viktigt att det sker på, just tisdag. Annars går saker åt pepparn.

Och den ser jag hellre på min högrev.

*****

Det måste väl ...

.. vara rätt!

Med undantag för att vi inte direkt "saknar" honom.

*****

Inte har vi det lätt ...

.. vi svenskar. Herregud nu har vi vinter. Vilket elände. Isdygn .... I en hel vecka! Vojne, vojne.

Och vet ni vad? Huuuuuuuu! Om några veckor ska vi ställa om till sommartid, skräck och faaaaasa.

Nåja. Sen blir det ju lugnt ett tag.  I alla fall till mitten av maj. För då börjar vi ju närma oss SKOLAVSLUTNINGEN. I kyrkan!

Herrejösses. Det börjar ju likna Syrien. Eller nå't.

*****

Det händer ju inget

Inte vet jag, men jag har inget att berätta. Allt är bra, för övrigt. Jag känner mig helt tillfreds med livet. Vintern är härlig och dagarna går. Men det händer ju inget.

Eller är det så att det händer alldeles för mycket? Att jag saknar förmåga att sålla och sortera, för att hitta de där kornen som får mig att gå igång. Inflödesfloden svallar bort allt och rinner bara förbi för att lämna torrt efter sig.

Så är det nog. Och inget kan jag göra åt det.

Än.

*****
Uppdatering: Jo, jag fick ju 20% rabatt på C O idag. Det kan ju vara kul för dig att veta. 

Nog skulle jag ...

.. vilja vara en liten fluga på väggen i det rum där Stefan Löfvén och president Trams sitter och samtalar enskilt. Hur avspänt är det. Hur diplomatiskt. Eller kanske helt odiplomatiskt? Ja, vem vet.

En sak är dock säker. Vi får aldrig veta. Inte i detalj.

Presskonferenser i all ära, men hur de än blir så blir de regisserade på ett eller annat sätt.

Två saker kan jag glädjas lite åt:

1. Trump biter sig själv i foten, om han driver igenom sitt förslag. Det är bra!
2. Löfvén är en hejare på att prata engelska. Det hedrar honom. 

Synd bara det där, att man inte kan förvandla sig till fluga.

*****

- Vad sjutton ...

.. är koljafilé? En ung man i 25-årsåldern läser menyn för dagen inom hörhåll.

Och jag tänker; uppfödd på hamburgare och fiskpinnar, kanske.

*****

Av en slump ...

.. fick jag härom veckan veta att man kunde vaccinera sig mot lunginflammation. Det sas också att de som är över 65 starkt rekommenderades att göra det. I stark åminnelse har jag också den hemska tiden, då den sjukdomen slog till klockan 15 en tisdag 1993, då jag jobbade i Arvidsjaur. Jag gick från frisk till sjuk på några timmar och hann nästan inte köra hem till Luleå.

Där blev jag sedan sjukskriven i fem veckor. De två första brydde jag mig inte om att gå till doktorn. Tänkte att det går väl över. Kraftig feber. Över 40 grader. Men till slut orkade jag inte mer och fick medicin. Men fel sort. Den hade ingen verkan. Ny kontakt och ny medicin. Nu, på tredje veckan började det kännas lite bättre. Men så svag jag var. Den veckan när jag steg upp på vågen hade jag gått ner åtta kilo. Och det märktes. Jag är ju ingen tungviktare precis. Det tog alltså fem veckor innan jag var på benen igen. Den sjätte veckan var sedan länge en fjällsemester planerad, så det blev en bra konvalescens.

Det där kom jag ihåg en dag i förra veckan och ringde förstås min vårdcentral. Där fick jag prata med en väldigt trevlig sjuksköterska. Han tyckte också att jag borde göra det.
 - Ska jag boka en tid, frågade han.
 - Jatack, sa jag. Jag kan komma närsomhelst, i stort sett.
 - Men då ska vi vara lite kloka. Så jag vill boka in dig till den 05 mars. Blir det bra klockan 13.20?
 - Det går fint.
 - Vad bra, då ses vi kanske.

Varför skulle vi vara "lite kloka"? Jo, från och med femte mars blev det gratis för 65-plussare. Nu är ju inte du så himla gammal, så du vet väl inte hur det är i ditt landsting, eller region. Men du kanske kan tipsa någon i din närhet, som kan behöva en "shot".

Nu är det gjort för min del. Och det tackar vi för.

*****

Ja, det är klart att ...

.. man kan ju inte låta bli en sådan här vacker dag, att göra en liten skärgårdstur. Tolv grader kallt, i stort sett vindstilla, och sol. Dessutom måndag. Det bör betyda att man 1) slipper stå i lång kö, och 2) får plats vid borden ute på ön. En söndag är det nästan hopplöst, om vädret är gynnsamt.

Vi hade tänkt gå en helt annan rutt idag. Men när vi såg att flaggan ute på ön var uppe, (Man ser den från stan om man är höksynt, som jag.) så ändrade vi oss. Flaggan i topp. Alltså öppet. Och det beror på att det är sportlov. Annars brukar det inte vara öppet på vardagarna.

Goda våfflor, gott kaffe. Vid våffeljärnet står en före detta, nu pensionerad kollega till Benke, tillika kurskamrat till mig under den period jag var arbetslös 2005-6, och stod under Trygghetsrådets (TRR) beskydd. Vi läste bl.a. affärsengelska tillsammans.
 - Hallå hårdingar, hörde vi honom ropa inifrån våffelbruket. Mår ni bra?
 - Jo, sa vi.
Hittar plats mot en skön solvägg, där vi blir sittande ett bra tag.

Men snart bär det av in mot stan igen. Man har ju en lunch att laga, innan det blir dags för nya äventyr.
*****

Blir det som det blir, eller blir det som du vill

Är du mobilberoende. Skulle jag vara det? Ja, det kanske man skulle ta och fundera lite på. Visst använder jag mobilen. Rätt mycket ibland också. Som uppslagsbok. Som nyhetsförmedlare. Kameran är med jämt. Så visst kan jag säga att jag är beroende av den, som praktiskt hjälpreda.

Men jag har den inte påslagen dygnet runt. Och jag går inte omkring på stan och snackar goja, eller isolerar mig med öronpropparna inpetade i hörselgångarna, ständigt. Slösurfar gör jag väl någon gång.


Skräckexemplen är många, där folk mår rent illa av den, utan att veta att det är just telefonen som är orsaken. Depression. Prestationsångest. Rädsla att bli lämnad utanför. Ja, exemplen är många. Det har till och med blivit så att de som borta i Kalifornien sitter och hittar på nya funktioner och appar, har börjat inse att de ställer till problem. De börjar ångra sig.
 - Vad har vi ställt till med?

Ja, det blir som det blir. Det blir vad man gör det till. Det blir som jag vill.

*****
Här finns ett bra reportage om frågan. Och lite råd i länkarna.

Ja inte vet jag ...

.. var vi hör hemma, egentligen. Men för dagen var gråväder utlovat. Även morgonens rapporter var övertygande på den punkten. Men, men ... Möjligen kunde det klarna i Tornedalen. Den ligger 15-30 mil härifrån, så det var liksom ingen "tröst".

Efter frukost gick vi ut i ett strålande vinterväder med klarblå himmel och obefintlig vind. 7 grader under noll. Vi hade ju egentligen tänkt åka till inlandet och åka skidor, men skippade det med tanke på prognoserna.

Nåja - nu fick vi ju fint i alla fall. Vi träffade grannen i trapphuset, precis när vi skulle gå iväg. Hon tänkte ta isvägarna ut till närmaste ön.
 - Men jag tror det är för mycket folk där, sa jag. Vädret är ju fint och det är sportlov. Vi tänkte gå "Blodomloppet" idag.
 - Ja, det är ju också fint, sa hon. Men du vet väl vad den turen kallas nuförtiden.
 - Näe, berätta.
 - Den kallas antikrundan, skrattade hon.

Jaha. Då förpassades man till antikviteterna då. Men det är en skön runda. Så den fick det bli.

Det är skönt att vara i "Tornedalen" ibland.

*****

Vad händer

Vädret grått och lite trist. Det småsnöar ibland. Ingen sol i sikte. Vi känner inte för att göra någon större "turné" idag. Men vi behöver gå och handla inför kvällen.
 - Men vi kan väl ta en liten sväng neråt hamnen, sa jag
 - Jo, så får vi se om det är nå' folk ute på isarna.

Sagt och gjort.
 - Men jösses, sa jag. Kolla vad mycket folk!
När vi närmar oss Södra hamnplan, ser vi massor med människor ute på isen. Det är något evenemang på gång. Det har vi missat, även om jag hade något på känn om att det skulle vara någon sorts familjedag. Vi kollade ändå tidningen för att se om det annonserades om något särskilt. Samtidigt visste vi att det var stor holländsk skridskotävling och familjedag förra lördagen, samt att det ska vara en Prideparad nästa lördag.

Jösses, va' mycke' folk, sa jag.

Men här pågår stora aktiviteter. Ett hinderbanelopp. För "proffs" och för amatörer. Men bara för skojs skull.

Här startar spontant ihopsatta lag. Speakern presenterar ett lag från Lycksele. Ett annat från Sörmland. Och där startar ett lag med deltagare från Kalifornien. Tvåmanna, tremanna, femmanna; det är olika sammansättningar.

Banan är lång. Bortåt en mil. Och löparna drar iväg mot horisonten och klarar av diverse hinder på vägen. Det är klätterställningar, balanshinder, repbanor, med flera varianter.

Kanske blivande OS-trupp?

Eller också kan man prova på curling. Gammal som ung spelar ingen roll. Det sopas och halkas och provas. Oftast går det riktigt bra.

Fyra hockeyrinkar fanns också.

Eller också tog man bara en fika. Det fanns flera utskänkningsställen.

Fantastisk kul att se att det faktiskt finns folk som skippar shopping en sådan här dag. Trots att vädret inte är det roligaste. Här fanns lulebor blandat med en hel del turister. Många språk korsade luften, när vi promenerade omkring. Vinterturismen i stan är omfattande. Själva inser vi nog inte riktigt vad vi har att bjuda på.

*****

Kelsjuka

Det berömda Bodinska forskningsinstitutet har tidigare kunnat konstatera att tulpaner är sociala varelser, som gärna tyr sig till varandra.

Empiriska studier kräver uppföljning. Det har nu gjorts. Se exemplen nedan!

Bilderna visar en normaluppsättning med tio stycken (klimatkompenserade) tulpaner prydligt arrangerade och ett dygn senare.

Sju individer har sökt sällskap med varandra två och två, eller i en grupp om tre. Tre stycken individualister kan också ses.

Tulpanbranschen kommer nu att dna-analysera de som klarar att stå snyggt arrangerade för att om möjligt kunna odla arter lämpliga för buketter, som alltså inte kräver att omarrangeras varje dag.

*****

Efter jobbet

Om det är någon gång som man är berättigad till att gå på "after work", så är det väl när man slutat jobba för gott.

Alltså gjorde vi det idag. Ja, jag har gjort det förr också, förstås. Den här gången på Ebeneser; det mindre kulturhuset i Luleå. Här skulle vi äta och här skulle vi lyssna på musik. Restaurangen är rättvisemärkt, vilket är ett stort plus. De serverar enkel och god mat. Ikväll en chiligryta. En god öl därtill. Ytterst rimliga priser. Restaurangens personal är till stor del ung. Och det är ungdomar som behöver stöd på olika sätt.

Musiken ikväll framfördes av Selinder med Accja. Selinder är en originell kille, som skriver originelll musik med stor humor. Små berättelser. Det gäller verkligen att lyssna till texterna, som ger många skratt. Accja är en à capella-grupp. Väldigt duktig. Kombinationen mellan de två blir hur glad och trevlig som helst. Man sitter med ett stort leende mest hela tiden. I gruppen finns även Anki, en av mina kolleger, som sjunger så bra att jag är förvånad över att hon inte är stor stjärna.

Min f.d. arbetskompis Anki, tvåa från vänster.

I två timmar håller de igång. Visserligen med två korta pauser. Men ändå.

Publiken är helnöjd. Vi likaså.
En härlig kväll.

Och här nedan får du ett smakprov. Det är Anki som sjunger.



*****

Avslutar ...

.. frukosten med en kopp te och en ostmacka med kumquatmarmelad av egen tillverkning.

Fick ju rekordskörd i fjol, så vi har marmelad så det räcker.

*****

Funderingar

Sedan mitt stamlunchställe stängdes i höstas har jag känt mig lite vilsen. Jag tycker ju om att gå ut och käka åtminstone två gånger i veckan. Och jag har rätt höga krav på lunchmaten, eftersom jag anser att det på vardagarna är dagens huvudmål.

Men att inte ha en fast punkt att gå till betyder även att man hittar nya miljöer. 

Idag när jag travade iväg mot Savoy blev jag ikappsprungen av en man med rullator (!), trots att jag gick ganska raskt.
- Hallå där, sa han.
Det var en granne. Han råkade ut för en lättare stroke förra året, men är nu frisk.
- Är du ute och kör, sa jag.
- Jo. Den här har jag bara med som shoppingvagn. Den är så bra när man ska till Systemet. Är du kanske på  väg dit du också?
- Nej, jag ska gå och äta lunch.
- Jaså. Du lagar inte hemma?
- Jo. Men två gånger i veckan brukar jag tycka om att gå ut. Se lite folk.

- Ja, det är ju alltid trevligt.

Så här sitter jag nu och har ätit en god schnitzel med massor av grönsaker. De har en väldigt spännande buffé här. Mango och granatäppelsallad. Tryffeloljemarinerad broccoli. Majrova och andra nyttigheter. Och nu har jag hunnit till päronpajen med grädde. Till kaffet. Funderar över folk jag ser. Flera bekanta ansikten, förstås. Någon hejar. Kommunalrådet t.ex. Och även ett kommunalråd från Pajala. Vi träffades en gång i Helsingfors under rätt roliga förhållanden, och han kände tydligen igen mig.

Det är mycket folk och snart ansluter fyra helt obekanta personer, frågar om de får slå sig ner vid mitt bord, och jag säger förstås att det går finfint. En av dem bor här, men övriga kommer från Göteborg, Stockholm och Rom. Trevligt. Det pratades en del bostadspriser, bland annat.

Det är kul att träffa folk, och att gå ut ensam och sätta sig, har jag inget emot. Något som mina före detta kolleger tyckte var lite konstigt. 

Päronpaj med utsikt över menigheten, kvinnor i slöja, danska militärer, och annat vanligt folk.
Detta var precis innan bordet blev fullsatt.

*****

Inte var det lätt ...

.. men nog fick jag ihop några poäng i SVT:s Kontrapunkt ikväll.

Kul program.

Och lärorikt.

*****

Trodde väl aldrig ...

.. att jag skulle få se en sådan här artikel i svensk media. Jo, möjligen i någon slaskpresstidning med en braskande rubrik. Så räddar du dig från zombiekylan - hela listan på sidan 17-36.

Men hos SVT Nyheter? 

Alltså - var finns nu de där Canada Goosejackorna som brukade åka på runt Stureplan, i slutet på augusti förr i tiden?

*****

Elva år senare

Det finns en del, som går väldigt låååååååångsaaaaaaaaaamt. Läste igår (med fortsättning idag i DN) om två bröder som nu anhålls för vållande till annans död, genom att de sålt fentanyl. Åtta dödsoffer har kunnat kopplas till deras försäljning och de har tjänat 10 miljoner, enligt uppgifterna i tidningen. Sedan får vi väl se om bröderna åker in i kurran, eller bara förhörs och skjutsas hem till mamma.

Man får väl vara glad för det lilla. Att lagstiftningen kommit ett litet ynka steg på vägen. Tidigare har man tydligen inte kunnat åtala för liknande aktiviteter.

Själv har jag efterlyst just detta sedan länge, och första gången gick jag till och med ett steg längre. Men det var ju nyss, om man betänker att detta handlar om juridik.

*****